Tidigare i Moments…”Let me go, okay? I’ve got a boyfriend, and he’s not you.” sa jag surt och började gå där ifrån. Men han tog tag i min handled och drog mig intill honom innan han drog med all kraft ett hårt slag mot mitt huvud. Jag föll ihop på marken med en smäll och allt blev svart.

Frida’s point of the view.

Musiken var hög, riktigt hög, och jag var inne i min egena lilla bubbla medans jag dansade med Niall. Han dansade någon slags irländskdans och jag trodde att jag skulle kvävas av skratt. Niall var så otroligt gullig, det första han hade gjort när han såg mig var att le och komma fram och säga, ”Hi, i’m Niall, that one who always eat.” medans han log ett fantastiskt tanda- leende. Han hade tandställning, den syntes knappt, men han hade det. Enligt mig behöver han inte någon, hans tänder var fina som dom var. Så dom såg ut nu var en aning snea, men riktigt gulliga, han stil liksom. Jag började bli en aning svettig och stannade lite för att få andas ut. Niall skrattade och gick närmare mig.
”Bad condition?” halvskrek han till mig för att överrösta musiken. Jag skakade på huvudet och skrattade.
 ”No, it’s the best ever, I swear.” skrek jag tillbaks och han började skratta igen. Jag tog ett djupt andetag mitt i skrattandet och började sedan dansa med Niall igen. Denna gången dansade han en lite mer normal dans istället för något pysslings aktigt. Plötsligt hörde jag skrik och musiken tystnade. Jag vände mig förvånat om och såg någon ligga med ansiktet neråt på golvet medans en kille bredvid stod och skrattade. ”Not so cocky now, huh?” hörde man killen säga och petade löst på tjejen med sin sko.  Hon rörde sig inte. Han petade igen, och igen, men hon rörde sig inte hur fläcken. Hans leende försvann sakta från ansiktet och ersattes med en orolig blick. Den fladdrade runt, fram och tillbaka i rummet, som om han inte visste vad han skulle göra. Han bet sig i läppen och tryckte sig sedan förbi folkmassan och sprang sin väg. Ljuset tändes en aning och jag kollade runt och fick se många stå med handen för munnen eller bara chockade.  Jag möttes av ett par oroliga gröna ögon som fladdrade över flickan, Harry. Det var då det fall in i mig. Min oroliga känsla i bröstet blev större när jag nu förstod och jag kastade mig ner på marken bredvid flickan. Jag tog tag i hennes axlar och vände försiktigt på henne så att jag kunde se ansiktet. Det var Sara. Jag kände hur det började bränna innanför ögonen och satt handen för munnen. Någon eller några föll ner på knä bredvid mig. En av dom tog tag i mig och drog sig in mot sin kropp och försökte trösta mig medans jag skakade häftigt. En annan, som jag antog var Harry, tog tag i Sara och kände på hennes puls. Han skakade försiktigt om henne, sedan tog han sitt huvud och la det mot hennes bröst och viskade tyst.
”Wake up angel, your gonna be alright if you just wake up. So please, please wake up.”  Han tog sedan bort sitt huvud från bröstet och la henne försiktigt  i hans famn medans han mjukt strök henne på kinden. Jag snörvlade sedan och kollade upp från bröstet jag var tryckt mot, det var Niall som höll om mig. Han kollade ner på mig och strök mig varmt över ryggen medans jag motvilligt tryckte mig därifrån. Jag fortsatte att gråta häftigt och kröp fram till Sara. Där tryckte jag försiktigt mina fingrar mot hennes hals och kände på hennes puls, hon andades, men man kunde inte få kontakt med henne. Det var som om hon var helt ute ur vårt universum, helt okontaktbar.

Sara’s point of the view.


Jag var på en äng. En grön äng full av rosor. Det doftade rosor men även pelargoner, och solen stod högt på himlen. Dens strålar värmde mina bara armar och ben medans jag försiktigt gick i det långa gräset som smekte mina fötter. Mitt hår fladdrade med den svaga vinden och trädens kronor gungade försiktigt. Jag kollade på ner på min kropp och märkte att jag hade på mig den gräddvita blomklänningen som sträckte sig ungefär till knäna, den min mamma hade gett mig sommaren innan hon gick bort. Jag kommer så klart ihåg när jag fick den. Jag hittade den i affären på gatan bredvid vårt hus. Mamma tyckte att den var vacker, hon sa att den satt perfekt på min kropp, men jag var osäker. Den kostade mycket, och jag tyckte inte att det var värt det. Vi skulle spara våra pengar, speciellt nu när pappa hade blivit av med jobbet och fortfarande letade efter ett nytt. Jag kommer ihåg hur jag skakade på huvudet och försiktigt tog av den och hängde tillbaks den bland dom andra sommarklänningarna. Jag kommer ihåg hur jag sedan rusade ut ur affären och satt mig på bänken utanför. Jag satt och väntade, och undrade varför det tog sådan tid för min mamma, hon skulle ju bara gå ut. Otåligt satt jag och pillade på mina fingrar när jag hörde det plingande ljudet som lät när man gick in och ur affärer. Jag lyfte min blick, och fick se min mamma komma ut med en pappers kasse i ena handen som hon sedan gav till mig. Hennes blick var varm och leendet stort när hon räckte mig papperskassen. Jag kommer ihåg hur jag skakade på huvudet och gav den tillbaks till henne.
”Nej, den är för dyr. Vi har inte råd med den.” hade jag sagt till henne. Men hon bara skakade på sitt huvud och tryckte försiktigt kassen i mina händer.
”Jag vill att du ska ha den Sara. Du förtjänar den. Priset spelar ingen roll.” hade hon sagt till mig och strukit mig varmt över kinden. Den klänningen hade jag nästan varje dag den sommaren, den var min favorit. Men sen när hon gick bort kunde jag inte använda den, det gjorde för ont. Jag visste att jag hade den med mig hit, jag hade med mig den överallt, vart jag än reste. Även fast jag inte tog på mig den kände jag närheten av henne. Det var skönt, men samtidigt smärtsamt, och det var därför jag inte kunde ha på mig den. Den påmindes för mycket om henne, det fick mig bara att sakna henne mer. Minnet försvann ur mitt huvud och jag gick försiktigt över gräset med blicken fast på mina fötter. Plötsligt tog någon sin hand i min. Jag kollade upp och möttes av dom fantastiska gröna ögonen. Harry log sitt fantastiska leende mot mig och drog tillbaks en slinga från mitt ansikte. ”Don’t hide your beautiful face.” sa han tyst med sin mjuka röst. Jag började rodna och log generat mot honom. Sedan drog han försiktigt ner mig på gräset och ur ingenstans tog han fram en piknick korg. Ur korgen fick han fram allt möjligt, dricka, blommor, desserter, allt. Han tog fram en av desserterna, chockladdoppade jordgubbar som han sedan matade mig med. Jag skrattade, han skrattade, vi skrattade. Det var härligt. Jag flyttade mig närmare honom och la mitt huvud på hans bröst. Han smekte mina armar med sin tumme upp och ner och jag mumlade tyst i hans tröja.
 ”I wanna stay here forever. Nothing bad happends here, no dead mothers, no evil fans, no pressure. Don’t leave me, don’t leave me alone.” Han kysste mig mjukt på pannan men slutade inte med att smeka min arm. Jag stängde mina ögon med ett leende och njöt av ögonblicket. När jag sedan vaknade var allt borta. Harry, ängen, blommorna, maten. Det enda jag såg var grått. Det var som en grå korridor som aldrig tog slut, bara det att väggarna, golvet och taket så likadant ut. Jag gick förvirrat omkring. Fram och tillbaka, tryckte mina händer mot dom gråa väggarna och slog på dom, som om det skulle få dom att öppna sig. Jag fick panik, började springa runt och önska att jag var tillbaks på ängen, tillbaks till den sköna sommaren, tillbaks till Harry. Men ingenting hände, allt var likadant. Jag kände hur tårarna började bränna i mina ögon och jag tryckte mig mot väggen och gled sedan ner mot den. Tårarna bara rann, dom stannade inte. Det var som om jag inte hade gråtit på flera år. Jag började gråta häftigare och hackade upp mig och slog på väggarna, slog på golvet, slog på allt. Jag slog och slog för att få ut min ilska. Ilskan från föraren som körde ihjäl min mamma, ilskan från fansen som hatade mig, ilskan från min pappa. Att han inte grät när hon dog, att han inte ens var ledsen utan bara tom. Han kunde inte trösta mig för han var fullt upptagen med att försöka få allt som vanligt igen, som om mamma skulle komma tillbaka en dag och livet skulle bli som det alltid varit. Ilskan från precis allt. Jag slutade sedan slå och förde upp mina ben och höll armarna om dom. Sedan lutade jag ner mitt huvud på knäna och grät och slog huvudet mot väggen fram och tillbaka. Efter ett tag slutade tårarna rinna, men jag satt kvar. Satt där och bara tänkte när jag hörde en röst. ”Wake up angel, your gonna be alright if you just wake up. So please, please wake up.”  Jag ställde mig upp och kollade runt omkring mig.
 ”Hello?” skrek jag. Inget svar. ”Hello? Harry?!” skrek jag igen, men denna gången lite mer desperatare.
”Sara, stay strong. You gonna make this, I know that.” det var Fridas röst och jag kände tårarna ännu en gång bränna i mina ögon. Dom borde vara slut, men endå kände jag dom rinna ner från min kind.
 ”Is it someone who hear me?” skrek jag men rösten bröts på mitten. Jag slog ut med armarna och viftade, som ett hopp på att någon var där, att någon skulle se mig. Men ingen kom, allt förblev grått och tårarna satt fortfarande kvar i halsen. Jag stängde mina ögon och tänkte. ”Nej, detta kan inte vara sant. Det är bara en dröm, jag kan inte vara kvar här föralltid. Om jag öppnar ögonen är allt som det brukade igen.” Jag höll dom hårt sammanpressade och öppnade sedan ögonen, allt var sig likt. Jag provade igen och igen, men rummet förblev grått. ”Det ska gå, det ska gå!” skrek jag rakt ut och slog mina händer mot huvudet samtidigt som jag stängde ögonen. Jag höll mina ögon stängda dubbelt så hårt och vägrade öppna dom förens jag var säker på att jag skulle vara tillbaks i verkligheten.

Harry’s point of the view.

Jag låg och höll om Sara hårt medans Frida låg och viskade saker till henne som om det skulle hjälpa henne att vakna. Det var som att det var ett hopp inom Frida som sa åt henne och göra det för att inte bryta ihop, för att hålla sig stark. Jag gungade Sara lite fram och tillbaka när Liam äntligen kom springandes mot oss.
”I’ve found a doctor.” sa Liam andfådd och pekade bakåt. Bakom honom kom en kraftig man uppbyggd på muskler springandes mot oss. I handen hade han en låda med första hjälpen på och så fort han såg Sara sjönk han ner på knä och öppnade lådan.
”Do any of you know how this happened?” frågade han och kollade runt på oss. Vi skakade på huvudet och han återgick till att undersöka Sara. En flicka i cirka 17års åldern slank igenom oss och böjde sig fram mot läkaren.
”I don’t know the whole story, but I saw a guy put his hands on her hips and she tried to take them away, but he put them there again and she got mad at him and punched him on the cheek and tried to walk away when he grabed her wrist and punched her really hard in the head and she fell into the ground.” sa hon och kollade på läkaren undertiden hon pratade. Han nickade och mumlade ett tyst tack till henne och började lyssna på hennes hjärta.
 ”Well, she’s breathing. That’s good. I’m just gonna wrap her head, because she got a nasty beat. But she’ll wake up anytime now.” sa han och tog fram ett bandage och började linda in hennes huvud. När han var klar la han ner sina grejor i lådan igen och försvann och några minuter senare började Sara röra på sig. Jag var snabbt där vid hennes sida och lyfte upp henne i min famn. Hon öppnade långsamt ögonen och blinkade några gånger innan hon kunde hålla ögonen öppna. Jag log svagt mot henne och smekte hennes arm försiktigt.
 ”Finally, i’m back.” sa hon svagt och log försiktigt mot mig.