Massor av sidovisningar igår, 444st! Verkar som folk är spända över den nya fanficen och ja, här kommer den!

”Bye guys!” ropade jag glatt bakåt och drog ut en bunt böcker ur skåpet, kemi, matematik, historia och geografi. Det var böckerna jag var tvungen att ta hem och plugga på. Tungt placerade jag böckerna på varandra och spände sedan mina armar runt dem, skåpet puttade jag igen med hjälp av höften.

”Bye April!” ropade Melanie bortifrån gruppen och höjde snabbt handen innan hon tog ner den igen och började småprata med resten av folket. Jag drog en aning klumpigt ut skåpsnyckeln och började sedan gå ut ur den tomma gråa skolan. Det var en helt vanlig tisdag och klockan var strax över fyra. Jag hade precis avslutat min sista lektion i no på hundratjugo minuter och var nu på väg hem. Mina skor trycktes mot det hårda korridorsgolvet och det ekade högt mellan de tomma väggarna. Segt pressade jag med hjälp av ryggen upp de tunga svängdörrarna och möttes av vårens svaga sol utomhus. Jag kisade lätt med ögonen och började gå bort från skolans egendom. Jag gick i motvind och mitt långa lockiga bruna hår fladdrade med vinden. Mina nakna armar fick snabbt pytte skinn och jag huttrade tyst. Snabbt gick jag över vägen och ställde mig inne i den unkna busskuren. På sittplatserna längs väggen satt där en kille som såg ganska dyster ut. Han hade helsvarta kläder och kajal under ögonen. Då och då blängde han surt på mig och suckade, men det var något jag lät vara. Jag ville inte orsaka problem så jag gav honom istället ett litet försiktigt leende och gick längre ut ur kuren. Försiktigt drog jag bort ena min hand från böckerna och lutade dem mot höften medan jag snabbt drog fingret längs den smutsiga tidtabellen. Med en suck blundade jag för en sekund och satt tillbaks handen på böckerna.

Bussen skulle kommit för tre minuter sen och ändå var den inte här, vad var det som dröjde? Jag ställde mig försiktigt på tå och försökte titta över bilarna som snabbt körde på vägen bredvid mig. Där körde många bilar men inte en enda buss i sikte. Surt himlade jag med ögonen och lutade mig mot väggen på utsidan av kuren. Jag blundade och drömde bort mig en sekund, hur skönt det skulle bli med en veckas lov utan allt jobbigt plugg och prov. Men det var fortfarande tre dagar kvar i helvetet innan dem skulle släppa oss fria för ett litet tag. Ett brummande ljud hördes och jag öppnade snabbt ögonen. En stor vit överreklamerad buss stod framför mig redo att ge sig av. Snabbt drog jag fötterna längs marken och hoppade in i bussen. Jag la handen på räcket och tryckte sedan mitt busskort mot betalningsapparaten. För en sekund lyfte jag blicken mot tanten som körde men ångrade mig snabbt och flyttade ner blicken igen. Hon gav mig en sur blick och muttrade något tyst för sig själv. Ett pipande ljud hördes från apparaten och snabbt drog jag undan busskortet och började gå längs sätena. Jag fortsatte gå tills jag kom till den bakredelen av bussen. Där hittade jag den perfekta platsen bredvid ett fönster, tomt från tuggummin och spottloskor. Jag slängde ner böckerna i yttersätet och satt mig sedan själv i det innersta sätet och lutade mig mot rutan.  Med en suck drog jag upp benen mellan böckerna och tog fram den översta boken, kemi. Det var ganska lång bussfärd från min skola och hem, ungefär förtiofem minuter, vilket ledde till att det var det perfekta stället att plugga på. Jag slog upp kemiboken med en duns och började läsa. Kemi, det var något av det jobbigaste som finns. Kunde det typ bara inte dö ut? Inte vara viktigt och glömmas bort av allt och alla. En liten stund senare stod jag inte ut och smällde ihop boken igen.

Aldrig i livet att den där boken skulle sluka upp min tisdag. Nöjd över mitt beslut kastade jag ner den bland de andra böckerna och lutade mig bakåt för att njuta av tystnaden. Det enda som hördes var ljudet av hjul som hårt pressades mot asfalten och då och då några snyftningar från personer i den främre delen av bussen. Tillslut stannade bussen på rätt station, och för att inte reta upp den sura busschauffören ännu mer snabbade jag mig med att samla ihop böckerna och springa ut ur bussen. Så fort jag hade kommit ut satt bussen full fart igen. Med en suck drog jag böckerna tätare mot bröstet och började sedan gå mot vårt hus som inte låg alls långt bort från busstationen. Vi bodde i ett villaområde, jag mamma och pappa. Det var ganska barnvänligt och fullt med småbarnsfamiljer. Och så kom bara mina föräldrar där. Den enda familjen i området som bodde ensam med en tonåring, ni kanske kan tänka er att det blir ganska ensamt. Jag närmade mig huset och kände små droppar falla mot mina nakna armar. Med ett litet stönande sprang jag den sista biten hem då regnet bara blev värre och värre. Jag öppnade ytterdörren och gick in. Med ett litet huttrande slängde jag ner böckerna på marken och slängde av mig skorna.

”Dad, I’m home!” ropade jag snabbt och gick mot köket. ”Dad?” frågade jag förvånad utan svar och skulle precis svänga in till köket när jag plötsligt stannade och kände hur ögonen blev stora som golfbollar och hur det högg till i mitt hjärta.

”Dad?!” skrek jag förtvivlat och slängde mig ner på marken framför mig. Där låg han, min pappa med stängda ögon och helt blixtstilla. Tårar började vattna mina ögon och jag skakade raskt på honom utan reaktion. En tår rann ner längs mitt vänstra öga och med skakiga händer satt jag mina fingrar mot hans hals. Ingen puls. Mitt hjärta brast. Jag satt händerna för munnen och skakade snabbt fram och tillbaka på huvudet. Tårarna rann som aldrig förr och med spaghettiben reste jag mig långsamt upp. Jag kände mig yr, hade aldrig känt mig såhär förut och var tvungen att ta stöd av köksbänken bredvid mig. Med skakig underläpp pressade jag ihop ögonen så hårt jag kunde och skakade förtvivlat på huvudet. Som att om jag knep ihop ögonen tillräckligt hårt skulle det inte vara sant, utan bara en dröm. En hemsk dröm som jag skulle vakna upp ur. Jag försökte intala mig själv att det inte var sant, att när jag öppnade ögonen igen skulle jag ligga i min säng helt kallsvettig och livrädd av en dröm. Men när jag öppnade ögonen igen var allt kvar. Pappa på golvet utan puls, mitt hjärta var krossat. Jag kunde inte hantera det. Jag sprang ut till hallen och slet upp ytterdörren, sprang ut i regnet och över gruset när jag sedan snubblade på asfalten och ramlade med en duns ner på knä. Tårarna rann hejdlöst och jag skakade som aldrig för. Snabbt blev jag genomblöt och fick blåa läppar, men vad gjorde det? Min pappa var borta ur livet och skulle aldrig, aldrig, aldrig mer komma tillbaks.

”Why are you doing this to me?” skrek jag desperat upp mot himlen men avbröt mig själv i tårar. Han var borta. Min allra bästa vän genom alla år var borta, och så var jag. Jag kände mig död, bara det att jag andades.

Så, det här var prologen av Even angels can fall! Jag har en känsla av att den här novellen/fanficen kommer bli bra! TACK, till Evelina som fixade designen. Är supernöjd!! Kika in på hennes blogg, http://ffonedirection.blogg.se/ !

BRING ME WITH THE COMMENTS, BABES! xx