Jag drog mina barfota fötter längs marken medan musiken överrumplade min hörsel. Sanden tog sig mjukt in mellan mina bara tår och masserade försiktigt dem medan jag tog mig fram längs strandens gång. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och inte heller vart alla andra höll hus. Jag kände ingen här förutom Sue och hon hade jag ingen aning om vart hon befann sig.

“Are you standing here, all by yourself?”, hörde jag plötsligt en djup stämma fråga.

Jag log försiktigt för mig själv. Han höll sig inte borta. Jag vände mig försiktigt om och möttes av den pojken jag aldrig kunde slita min blick ifrån, den pojken mitt hjärta hoppade över ett slag för varje gång jag fick syn på honom. Mitt huvud lutades varsamt på sned när jag granskade honom i den svaga blåsten. Hans kropp var lutad mot en stolpe bakom honom och hans ben låg bekvämt i kors över varandra när hans blick vandrade över mig. Ännu en gång var hans händer inbäddade i de smala jeans fickorna samtidigt som det lilla hår som stack ut ur kepsen fladdrade med vinden. Jag log åt den vackra synen framför mig.

“Maybe”, svarade jag honom lätt och grävde ner mina kylda tår i den lika kalla sanden.

Jag såg hur Harry sekunden senare log mot mig, tog några steg framåt och räckte fram den stora, grova handen. Jag tittade undrande på den, granskade alla dess linjer och frågade mig själv vad det var han ville. Sedan var det som att han hade läst mina tankar. Han skrattade roat åt min blick och ruskade sitt lilla huvud. 

“We’re just going for a walk, Jamie. It’s not like I’m going to kill you” Jag skrattade med honom, tog hans hand och lät hans kraft linda in mig i hans famn.

“Well, you never know. It happens when you least expect it”, skojade jag som svar och tittade ner på marken framför mig. Jag följde både mina och Harrys fotsteg medan vi vandrade över stranden och sanden smekte våra fötter.

“I’d never do anything to hurt you”, sa Harry plötsligt med en mörk och låg ton.

Greppet runt min kropp blev tätare och han höll hårt tag om mig. Det var som att han var rädd för att jag skulle släppa taget och lämna honom ensam. Jag tittade förvirrat upp på honom; sökte efter svar och försökte fånga upp den blick som stadigt låg på omgivningen framför oss. Jag försökte få honom att titta på mig, men hans mörka blick vägrade att möta min och käkarna i hans vackra ansikte trycktes spänt ihop. Jag drog osäkert ner änden på båda tröjärmarna över mina händer samtidigt som mitt huvud smått nickades.

“I know you never would”

Harry nickade stelt på huvudet åt mitt svar, men fortsatte att hålla blicken höjd och tittade inte in i mina ögon. Jag började bli obekväm över situationen och visste inte vad jag skulle göra, inte heller vad det var som orsakade hans skumma beteende. Försiktigt sneglade jag ännu en gång upp på hans vackra ansikte. De långa ögonfransarna slog försiktigt mot kinden när han blinkade och återigen började titta mot solens riktning. Hans ansikte var hårt, stelt, och visade ingen tecken alls på känslor. Det skrämde mig då jag nästan aldrig sett hans mörka sida förut och visste inte hur mycket han klarade innan han tog fram det.

Försiktigt pustade jag ut, kände den beskyddande handen på min axel slappt ligga kvar medan vi vandrade längs vattnet. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte komma på orsaken till att han inte svarade, inte heller varför han reaktion blev så stark som den blev. Det hölls i en förvirrande bubbla som jag inte hade en chans att ta mig in genom, hur mycket jag än försökte.