“Do you need help with the rest of it or can I go an-”

“I’m fine, thank you”, avbröt jag hastigt den babblande arbetaren och drog försiktigt handen som en smekning längs den vackra, mörkbruna hästens päls.

Jag drog bort min blick från den förvånade och sura hästskötaren och spände den på det vackra stoet jag hade framför mig. Hennes vackra, svarta man hängde ner längs hennes hals medan hon hungrigt tuggade i sig gräset framför henne. Hon gnäggade då och då till medan hennes svans lätt viftade. Solen stod högt på himlen och brände hårt ner på min lättklädda, redan så varma hud. Vinden hade så gott som slagit av och nu blåste inte en enda vindpust.

“Hey girl”, viskade jag tyst medan jag upprepade mina smekningar längs hennes kropp. “Do you mind taking me on a ride?”

“Jamie stop giggling with that horse thing and get your lazy ass up on it! I swear to God that I’ll fall of this thing any minute”, gnällde Harry nervöst samtidigt som hans stora händer höll ett krampaktigt grepp om det svarta skinn tränslet.

Hans blick fladdrade oroligt omkring i ett försök att komma bort ifrån det tillstånd där han kände sig vettskrämd av höjden och i rädsla av att ramla av. Att döma från hans oroade blick och kroppspråk kunde man dock säga att det inte gick så bra.

Det andra vackra stoet han satt på hade vit, len man lätt tryckt mot halsen som matchade till den isabellfärgade pälsen. Jag skrattade roat åt honom och hans fånighet samtidigt som mitt huvud ruskades tillsammans med min klappande hand. Sekunden senare tog jag ett försiktigt grepp om sadeln på stoets rygg, placerade ena foten i stigbygeln och pressade mig själv uppåt. Jag satte mig till rätta och tog tag i tränset på samma sätt som Harry, fast i ett lösare grepp, innan jag tittade kärleksfullt på honom.

“Well, are you ready?”, frågade jag exalterat och fångade upp de osäkra, vågade ögonen.

Han suckade lätt och tvingade sig själv att le, allt för min skull, och lika snabbt som blixten kom det vackra leendet jag tyckte så mycket om tillbaka till hans läppar.

“Let’s do this”

Solen lös starkt i mitt blonda, långa hår samtidigt som min kropp hoppade till takten av hästens travande. Jag kände hur ett leende letade sig upp på mina läppar, visade min lycka och hur mycket jag njöt av situationen. Ljudet av hovar som trycktes mot gräset och gnäggande som passerade öronen fyllde upp hela mitt sinne och jag kunde inget annat tänka på att jag hade tur att ha en pojkvän som Harry. Om det inte var för honom så hade inte det här hänt, jag hade aldrig fått göra det jag älskade mest av allt.

Försiktigt sneglade jag över på den brun-lockiga pojken och granskade hans vettskrämda fastklämande runt tyglarnas läder. Hans fötter pressades nervöst samman mot stoets mage tillsammans med de stigbyglar som han kämpande pressade ner.

Jag skrattade roat åt honom, ruskade mitt huvud och växlade blicken fram och tillbaka mellan ängarna och Harry.

“How’s it going, baby?”, frågade jag lekfullt samtidigt som jag försiktigt drog i tyglarna och sa till hästen att sakta ner.

Vi flög inte längre över gräset utan gick försiktigt fram i takten av hästarnas andetag. Ett förvirrat huvud flög åt min riktning och fick hans ögon att avslöja den skräck som gömde sig inom honom. Hans sto gjorde så fort hon märkt av det likadant som mitt och fick farten att halveras. Jag kunde se lättnad fylla Harrys vackra ögon innan han tappert kämpade för att le mot mig. Jag skrattade återigen. Tur att han fick den hästen som han fick.

Jag valde att ignorera den frågan jag precis sagt och gjorde ett nytt försök att tala till honom med skrattet trängandes i min strupe.

“Is it fun?”

Jag kunde se hur en tillgjord nickning motvilligt kom från hans huvud och hur en stor klump i hans hals försökte sväljas ner. Jag skrattade roat åt honom. Man såg klart och tydligt att han inte trivdes uppe på hästryggen och att han rent ut sagt var livrädd.

“Do you want to head back to the farm?”, föreslog jag lätt, även om jag personligen kände för att stanna med hästen föralltid.

Ett hastigt ruskande lämnade Harrys huvud och fick lockarna på det att flyga omkring i farten.

“No, it’s okay. I know how much this means to you”

Ännu en gång skrattade jag åt honom innan jag skakade mitt huvud.

“Harry, you’ve done enough. You don’t have to pretend that you like it, I can see that you’re terrified”

Harry öppnade sin mun för att protestera, men jag hindrade honom från att ytta några försvarande ord innan de ens hunnit lämna hans fylliga läppar.

“Don’t you even try to deny it, I know it’s true. Come on, let’s go back”

Jag såg hur ett lättat leende smög sig upp och hur hans ljusa ögon försökte fånga min blick. Försiktigt log jag tillbaka, sedan bröt jag vår kontakt och vände håll för att ännu en gång känna de snabba hovarna tryckas mot marken och vinden ta tag i mitt hår.

Ett mjukt, långt finger smög försiktigt sin lekfulla väg uppför min kropp och vidare mot ansiktet. Det tippade roat omkring längs min ömtåliga kind och stannade uppe vid mitt öga där det sedan greppade tag i några hårslingor för att lägga dem bakom mitt öra.

“I like it better that way. Then I can see your eyes clearly”, viskade han förföriskt och fick mina generade ögon att tveksamt leta sig in i hans.

Ett osäkert leende letade sig upp på mina läppar innan jag tittade ner på mina rullande fingar i knät. Nervositeten syntes tydligt i mitt yttre och mina andetag kändes ostadiga. Hur mycket tid jag än tillbringade med den pojken så lyckades han alltid göra mig andlös. Min blåa blick sökte sig vidare och klättrade upp över Harrys långa kropp. Han låg på sidan och höll upp sig själv med hjälp av armarna samtidigt som ett vackert leende klädde hans läppar. Han var så otroligt vacker.

Jag log försiktigt och rymde iväg med min blick igen. Nyfiket inspekterade jag varenda detalj av omgivningen samtidigt som jag tog in all den underbara doften av renhet. Plötsligt fann jag en lite mindre hage en bit ifrån där hästarna befann sig. En rynka uppstod i min panna samtidigt som nyfikenheten intog min kropp.

“What can that be”, mumlade jag fokuserat och hasade mig själv uppför det friska, gröna gräset. Mina steg tog mig närmare hagen samtidigt som mitt huvud lades på sned.

“Honey, where are you going?”

Harrys djupa röst lät som flera hundra meters avstånd samtidigt som förvirringen i tonläget borde fått mig att vända, men det gjorde det inte. Tillslut hörde jag fötter som trycktes mot marken och tog in på mina hastiga steg. Snart befann han sig sida vid sida om mig och försökte kämpande ta tag i min hand och få mig att stanna. Jag lät hans fingrar glida in i mina, men för en gång skull var min kraft starkare än hans och han fick följa med i mina svängar. Tillslut stannade jag några tiotal meter bortifrån hagen med blicken spänd på den. I mina ögon tändes en känsla av ro samtidigt som mitt ansikte avslöjade ett leende.

“Do you see those animals over there?”, frågade jag lätt och pekade med min fria hand mot hagen. “It’s goats”

Harrys varma hand tog ett stadigare grepp om min innan hans lekfulla ögon träffade mina.

“Let’s take a closer look”

Harry drog mig med mot hagen och de protesterande getterna. Försiktigt släppte han min hand och tillät sig själv att lägga armarna på staketet, likadant gjorde jag.

“Do you see how calm they look? It’s like they don’t have any troubles at all”, påstod jag och inspekterade intresserat de tuggande djuren.

“That may be true, but baby, they stink” Jag skrattade åt hans kontrande och ruskade mitt huvud.

“So do you. Isn’t it the time for you to find your real home?”, retades jag lekfullt och flinade mot honom. Förvånat höjde han sina ögonbryn och flinade innan jag såg tävlingslusten fyllas i hans ögon.

“Oh yeah?”

Sekunden senare vandrade han ifrån mig, gick bort mot grinden in till hagen och öppnade den. Hans långa ben tog honom in mot djuren och dess stinkande omgivning. Roat skrattade jag åt honom när han misstyckande strosade omkring bland getterna. Min uppmärksamhet riktades tillfälligt bort mot honom när jag såg de små getterna röra sig mot grinden. Panikartat försvann mitt leende från läpparna medan jag stirrade på Harry, han hade inte en aning om vad som pågick.

“H... Harry?”, sa jag osäkert och tittade på de utvandrande getterna.

“Wha-”

“Hey what are you doing in there?!”

Hastigt drog jag bak mitt huvud och fick se en av djurskötarna dra sina klumpiga fötter längs marken och springa  efter oss.

“Shit”, hörde jag Harry säga innan han panikartat tryckte sig förbi djuren och ut genom grinden.

Getterna hade redan hunnit finna sin väg ut och sprang glatt omkring på de fria ytorna. Jag kände hur en hand sekunden senare greppade ett hastigt tag i min och drog mig med längs det gröna gräset.

“Run Jamie, run!”

Hans hand trycktes skyddandes mot min medan de svingade genom de svaga vindarna. Jag tittade försiktigt upp honom och granskade hans vackra profil när ögonen var fästa på gruset. Ett leende gömde sig i hans mungipor och avslöjade hans bekvämlighet samtidigt som flätandet av hans fingrar mot mina gav tecken på kärlek. Min blick flyttades ner mot våra händer och tittade på när de lekfullt åkte med vinden i takt till våra steg. Vi visste att vi kunde bli sedda när vi gick här i parken, men risken av att de visste att vi bodde under samma tak var däremot mindre. De skulle förmodligen misstänka att Harry hade en ny tjej på gång, men aldrig att de praktiskt taget var styvsyskon.

“Where are you taking me today?”, frågade jag nyfiket med ett leende i rösten.

Harry skrattade lätt och började med sin lediga hand gräva i sin lediga ficka.

“You got a helmet with you, right?”, frågade han försäkrande samtidigt som hans fingrar fortfarande sökte efter något i det djupa tyget.

Jag nickade som svar, gjorde taget om hjälmen under min arm tajtare och tog ett nytt tag om Harrys mjuka händer.

“We’re going on a ride, that’s all I can tell you”, berättade han sedan när han fått upp det han sökte från fickan och skramlade med det i handen.

Jag nickade förvirrat med en stor rynka i min panna innan han sekunden senare släppte taget om min hand och tog några steg framåt. Två av hans långa fingrar greppade ett lätt tag om en silverfärgad nyckel innan han satte in den i ett tändningslås bredvid honom. Jag lade huvudet på sned och granskade honom när han lutade sig mot en skoter och tryckte igång motorn. Sekunden senare vände han sig om med ett lekfullt leende så att lockarna flög i vinden.

“Miss Johnson, are you ready of the best tour in your life? I’m Styles, Harry Styles, your driver for the day”

Han sträckte ut handen som han gjort så många gånger förut och fick glimten i hans ögon att ännu en gång glittra. Jag såg att han njöt av stunden, njöt av friheten. Jag kunde inget annat göra än att le och skratta åt honom.

"Put your helmet on, please. I’ll take you to the paradise”

Hans röst gjorde ett försök att imitera en klassisk chaufför och visade upp sitt snofsiga jag när han tog fram sin egna hjälm och drog den över lockarna. Hans leende lyste igenom glaset och han knackade lätt på det för att få mitt ansikte att ännu en gång lysa upp i ett leende. Diskret sneglade jag ner på hjälmen i min famn, generad över att jag inte förstått vad han menat. Harry såg min tveksamhet och drog hjälmen över huvudet ännu en gång innan han lade det på sned.

“What’s the matter, love?”

Han försökte söka sig in i mina ögon, men när jag inte tillät det och vek undan så förflyttade han försiktigt blicken från mina ögon och ner till min famn. Ett vackert, roat skratt föll ur hans strupe och fick honom att kämpa för att inte falla omkull och skämma ut mig totalt. En rynka uppstod besvärat i min panna och fick mig att sucka samtidigt som jag tittade ner mot min famn. En cykelhjälm.

Snabbt drog jag upp blicken igen och försökte fånga Harrys roade, skrattfulla ögon.

“I thought that we were going to ride a bike or something!”, försvarade jag meningslöst mig själv, medveten om att det inte skulle få honom att sluta skratta.

Harry nickade åt mina meningslösa ord och försökte själv kväva sitt skratt i desperata försök att inte göra mig ledsen. Han sträckte sedan ut sina händer, tog hjälmen ur min famn och placerade den på skoterns bruna skinn sadel.

“I’ll take that one”, sa han lätt med ett leende i rösten innan han räckte mig den hjälm han egentligen skulle haft. Jag tittade tveksamt på honom, undrandes om det verkligen var nödvändigt att ha den. “Come on, baby. Take it”

Hans bedjande med putande läppar och glittrande ögon var oemotståndligt för min kropp och suckandes tog jag över hans gåva. Han log sedan nöjt mot mig, tittade in i mina ögon och lyfte sin hand. Hans mjuka tumme träffade försiktigt min kind och smekte den romantiskt med ett snett leende på hans läppar.

“You’ve got to take care of that sweet little head of yours”, förklarade han långsamt med sin raspiga, djupa röst.

Hans ton och röst fick mig fängslad, så som den alltid lyckades göra, och ännu en gång hade han mig virad runt sitt lillfinger. “Come on, let’s get going. We don’t want to be late”

Den lantliga doften fyllde mitt sinne ju längre ut ifrån staden vi körde. Fälten började synas över kullarna och husen blev färre och mer ödebelagda. Doften av hö slog mot mig tillsammans med ljuden av kossor som råmade och hästar som högt gnäggade. Jag slöt mina ögon och log lätt. Skulle han ta mig dit jag trodde att han skulle ta mig? Bara tanken fick mig att rysa.

Farten slog mot mina kläder och greppade tag i mitt hår medan vi började köra på de äldre vägarna. Skotern hoppade, vägen blev till grus och känslan av att jag skulle trilla av fyllde min kropp med oro. Nervöst lät jag greppet jag hade runt Harrys mage hårdna och mina fingerspetsar tilläts att greppa tag i hans mjuka tyg på tröjan. Min kropp hoppade i takt med att mopeden träffade stenarna i marken och mitt huvud ruskades. Synen av en farm började fylla min blick allt mer och hagarna runt omkring mig visade tecken på levande av djur. Avlägset kunde jag höra ljudet av traktorer som körde på åkrarna och djur som gav ifrån sig läten av rädsla.

Plötsligt körde Harry in på en ännu mindre väg än vad vi redan befann oss på och svängde till höger. Snart befann vi oss på en stor gård med alla olika sorters djur och med dess skötare vandrande fram och tillbaka i arbetskläder. Hastigheten började sakta in och Harry körde försiktigt mot en lämplig plats att parkera på bredvid en lada. Ljudet av en högt, bullrande motor slogs snart av och försvann från min hörsel. Förväntansfullt klev jag försiktigt av mopeden och lät mina fötter inta marken. Den skakiga turen och den höga motorn hade fått min kropp att darra, så just nu var en stadig mark rena drömmen för mina fötter. Mina händer sattes på slutet av hjälmen, precis vid min hals, och drog hastigt av den. Doften av landet slog mot mig som en storm och fick mina ögon att lyckligt stängas. Det luktade underbart.

Helt uppe i det blå lade jag ifrån mig den svarta, stora hjälmen och började gå framåt. Allt jag kunde tänka var på gårdens utseende, det välklippta gräset och de glada djurens tjut på avstånd. Mina ögon kunde knappt ta in alla detaljer som fanns framför mig och min talförmåga bortförd. Jag kände mig stum.

“I remember that you said that you loved horses and wanted to have a ranch”

Hans skramliga, djupa röst hyllde plötsligt mitt huvud och återtog mig till verkligheten. Ljudet av honom, tanken på vad han än tänkt att vi skulle göra där, fick mig att rysa och min kropp att fyllas med lycka. Jag hörde hans fötter tryckas mot den knastriga sanden samtidigt som hans röst närmade sig mer för varje sekund.

“And since I didn’t have enough money to buy a horse for you, I figured that this was one of the only ways I could give it to you”

Han stod nu framför mig med blicken lika uppslukad som min av naturen. Atmosfären var helt fantastisk. Hans ögon skannade av varje millimeter av huset och de träd som omringade det samtidigt som ladorna och traktorerna visades i hans bakgrund. Jag öppnade chockat munnen, men fortfarande kunde jag inte få ut några vettiga ord ur skallen.

“I... I don’t know what to say”, sa jag ärligt och skakade mitt huvud.

Harrys vackra skratt fyllde min kropp medan jag försökte ta in all information och alla detaljer som kom till mig på en gång. Sekunden senare kände jag hur armar bakifrån omfamnade min kropp och en kyss som lämnade avtryck på min kind. Hans haka placerades sedan vid mina nyckelben där den bekvämt vilade medan han granskade omgivning.

“You don’t have to say anything. As long as you’re here...”

Hans händer greppade tag i mina och guidade dem vänligt upp för hans armar så att jag lätt omfamnade honom på samma sätt som han omfamnade mig.

“... With me. Kissing me, hugging me, enjoying the moment, it’s enough. Your nearness is enough, our relationship is enough, you’re enough”

Harry försökte generat dra bort blicken från sin syster medan hennes oförstående och besvikna ögon trängde sig in i honom. Lätt skakade hon sitt huvud, förvirrad på situationen och på hur han kunde göra så mot sig själv.

“Harry, how could you do this?”, frågade hon förfärat och drog en darrig hand genom håret.

Harry observerade hennes rörelser när fingrarna gled igenom det bruna håret och föll mot sidan av hennes kropp igen. En suck ramlade ur den lillebror hon tyckte så mycket om, men som gjorde livet svårare än vad det nödvändigtvis behövde vara.

“Gemma, it’s not like I planned this...”, försvarade han sig själv och flackade nervöst med blicken. En tunga for ut ur hans mun och smekte de rädda, hjärtformade läpparna samtidigt som Gemma ruskade sitt huvud.

“You’ve so much to look forward to in your life... What about the X-Factor? What about your future? Everything will fall apart if mum finds out”

“And that’s exactly why she can’t know about this”, avbröt Harry raskt och fäste nu sin blick i hans storasysters.

Han var bestämd med sina ord och skulle göra vad som helst för att skydda det han just avslöjat för den han litade på mest av alla. Vilket pris han än skulle behöva betala så han skulle göra det. Det fick inte glida ur hans famn, inte när han brydde sig om det så mycket. Det skulle han aldrig tillåta.

“Gemma, you can’t let me down on this one. I told you because I trust you, because I don’t know what else to do. It’s not like I planned to fall in love with her”

Orden föll pladdrandes ur hans mun och det var inte förrän meningen lämnat hans läppar som han insåg vad han sagt. Chockat drog han upp sig rakt i ryggen samtidigt som tankar snurrade omkring i hans huvud. Han hade precis sagt det han fruktat att säga så länge. Han sa det som hans hjärta gick runt och bar på.

“Oh Harry...”, suckade Gemma ännu en gång och begravde sitt oroliga ansikte i sina nervösa, chockade händer. Harry inspekterade skuldfullt henne samtidigt som han insåg att det var på grund av honom som hon var rädd. Hon ville inte att han skulle förstöra sin framtid. “You have no idea what you’ve got yourself into”

Harry suckade frustrerat och försökte leta sig in i de djupa ögonen som skrek av medlidande. “But what if I do? What if I know what it can cause, but I want to do it anyway? She’s like an angel, Gemma. She’s my angel.  And she has gone through too much all on her own. If I leave her now, then I don’t think she’ll make it. She’s too good to let go off and your opinion is irrelevant”

Gemma drog försiktigt bort sina händer och andades djupt ut. Hennes mun försökte desperat ta in den luft hennes lungor vägrade att ta emot, ändå försökte hon le och vara glad för sin lillebrors skull.

“She seems like a brave girl” Hon gjorde ett försök att le, något som fick Harrys stränga ansikte att släppa taget och ge ifrån sig ett kärleksfullt leende. Det leendet han alltid fick på läpparna när han tänkte på henne.

“She is”

Gemma nickade återigen, släppte ut ett djupt andetag och tittade på Harry medan han ställde sig upp och greppade tag om hjälmen och nycklarna bredvid honom i soffan.

“Are you going to meet her now?”, frågade hon nyfiket samtidigt som hon lade samman sina händer och lät fingrarna lekfullt flätas samman.

Harry nickade, tog tag i hans grejer och började gå bort till ytterdörren ur den lilla lägenheten. Gemma visste att han hade rätt att reagera som han gjorde, men ändå så gjorde det ont i henne att se honom ledsen, framför allt arg. Hon reste raskt på sig och vandrade sin väg fram till Harry. I hennes huvud cirkulerade tankar om vad hon kunde göra för att få honom att lyssna, men hon visste att det var omöjligt. Hon kunde se den varma blicken, det kärleksfulla leendet och det lyckliga beteendet som spreds i hans kropp så fort hon kom på tal. Hon betydde mycket för honom, det syntes tydligt.

Gemma lutade sig lätt mot väggen med ett leende på läpparna och tittade på hennes lillebror.

“What did you say her name was?”, frågade hon vänligt.

“Jamie”, svarade Harry torrt, drog på sig jackan och greppade tag i handtaget till dörren. Hans fingrar kramade oroligt om metallen samtidigt som han oundvikligt fick titta in i Gemmas ögon.

“Well, I look forward on meeting her”

Harry gjorde en lätt nickning som svar och lutade sig fram för att kyssa hennes mjuka, sorgsna kind. Sekunden senare vände han på klacken och vandrade ut ur lägenheten med en massa tankar svävandes omkring i hans huvud. Han visste att det var rätt beslut att berätta för Gemma. För även om hon till en början med var arg och besviken på honom så visste han att hon skulle stötta honom i tusen procent och vara där till slutet. Han bara visste det.

 

Jag kom gåendes genom parken medan solen värmde mot min hud. Den lilla blåst som himlen dragit på sig greppade försiktigt tag i alla parkens trädkronor och fick dem att lätt fladdra med vinden. Ljud av lekande barn och blad som fladdrade mot varandra fyllde min hörsel och fick min kropp att fyllas med njutning.

När jag gått en bit fick jag syn på den vackra pojken vars enkla utseende fick mitt ansikte att spricka upp i ett lyckligt leende. Han stod lutad mot en stor ek i slutet av parken med händerna i de tajta jeansfickorna. Hans lockar blev fångade på samma sätt som löven och rördes försiktigt i takt till vindens svaga krafter. Hans närhet fick mig att må bra och att längta efter honom, något som fick mina ben att sätta fart och nästintill springa fram till honom.

Jag ropade glatt hans namn, något som fick hans förvirrade ansikte att chockat vridas mot mitt håll. När han såg mig springandes släppte han stödet mot trädet, lät läpparna falla ut i ett leende och tog upp hans armar i luften. Jag tog bort greppet jag hade om hjälmen och lät dess hårda yta falla mot marken i farten. Mina ben tog mig för varje sekund närmare den pojke jag tyckte så mycket om och de läppar jag saknade så mycket, även om det bara var några timmar sedan jag blev berörd av dem sist.

När jag kom tillräckligt närma kastade jag mig ut och lät min kropp tas hand om hans starka armar. Hans muskelösa kropp lyfte upp mig och lät mina ben gränslas runt hans kropp. Hans läppar berörde mina och det enda jag kände var glädje. Glädje av att ha honom i min närhet.

När hans läppar slutligen släppte mina bestämde han sig för att ge mig ett vackert leende samtidigt som hans panna lätt lutades mot min.

“Hello beautiful”

---

 

Försiktigt tog min hand tag i dörrhandtaget framför mig. Min andra näve höll krampaktigt ett stadigt grep i toppen av den stora, bruna påsen jag bar på. Mina läppar kneps hårt samman och jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte ner metallen och glimtade den mörka, varma omgivning inne i rummet. Mina fötter tog mig vidare och försökte få mig att så tyst som möjligt smyga in utan att väcka den sovande pojken längre in i mörkret. Jag förflyttade mig försiktigt över golvet samtidigt som ett lågt, knarrande ljud blandat med mina andetag fyllde min hörsel.

“Morning angel”, hörde jag plötsligt en raspig, trött röst viska.

Min kropp frös till is och fick mina kinder att hastigt hetta till. Hudtonen på mina kinder blev klädda i en stark, röd färg samtidigt som jag tveksamt vände min kropp mot hans.

“Hi”, pep jag tyst och greppade ett hårdare tag om påsen i mina händer.

Mina läppar kneps hårt samman samtidigt som jag tittade på den nyvakna pojken när han halvt satte sig upp. Hans kropp hölls uppe med hjälp av hans armbåge som tungt pressades ner i madrassen samtidigt som hans fria hand sökte efter lysknappen. Plötsligt lös rummet upp av en svagt, lysande lampa vars strömbrytare blivit berörd av Harrys mjuka fingrar.

“How are you feeling?”, frågade han omtänksamt och försökte söka sig in i min blick. Jag undvek hastigt den; vägrade att möta de gröna smaragderna jag visste kunde få mina ben att ge vika.

Oberört ryckte jag mina axlar och tittade ner på mina små, svarta skor.

“A bit sore...”, erkände jag genant innan en tung suck fyllde rummet och fördubblade den pinsamma tystnaden.

“I’m sorry”, utbrast Harry tyst och ruskade sitt huvud.

Likadant som bara någon sekund tidigare släppte min mun ur sig en suck och jag skakade protesterande mitt huvud.

“Don’t say you’re sorry. You have nothing to apologise for”

“I made you feel uncomfortable”, konstaterade han envist och sökte sin blick bort från min.

“No, Harry, you didn’t. You didn’t do anything wrong”, sa jag medan jag drog mina fötter längs marken och drog mig mot bortre sängkanten. Jag satte mig ned och lade påsen bredvid min kropp samtidigt som mina ögon sökte sig in i hans. “Look, Harry. This is not your fault, you didn’t do anything wrong and you didn’t make me feel uncomfortable. Even if you did, it’d be okay. Do you want to know why?”

Harry lyfte tveksamt sitt huvud och tittade på mig innan han släppte ifrån sig en lätt nickning. Ett litet leende rymde ut på mina läppar samtidigt som jag greppade tag i hans varma, stora hand och lade den i min.

“Because it was the best night of my life. And who do you think made it that way? You”

Försiktigt släppte jag hans hand medan jag såg på när ett leende växte upp på hans ansikte. Jag lade mina händer mjukt ovanpå varandra i knät samtidigt som ett litet skratt ramlade ur Harrys mun. Han lade båda armarna bakom nacken och kopplade samman sina fingrar medan ett flin riktades mot mig.

“Well, look what the Styles-power can do to a girl, eh?”

Han skrattade nöjt åt hans egna ord och fick mig att himla med ögonen åt hans löjlighet. Min hand sträcktes snabbt ut, snärtade till överdelen av hans bröst och sträcke sig sedan efter påsen liggandes bredvid min kropp. Jag kastade den mot honom innan jag reste mig upp och försökte hålla in det skratt som hotade att ramla ur min strupe.

“Shut up and eat your sandwich”

Min blick färdades med bilens rullande samtidigt som ljudet av hjul rördes genom mitt huvud. Omgivningen blev för var sekund mer bekant och Harry saktade in farten ju närmare huset vi kom. Mina ögon började så småningom få syn på det stora, bekanta huset jag nu bodde i, men även andra föremål och människor som fångade min uppmärksamhet. Jag kunde känna hur storleken på mina ögon hastigt ökade och chocken började inta mig.

“Harry?”, frågade jag tveksamt.

Mitt ordförråd var nästintill tomt och jag visade inget annat än tecken på förvåning. Harrys hummande gav mig en bekräftelse på att han hört vad jag sa och fick mig att tomt öppna munnen. “When did you say that they were coming home?”

“Tonight. Why?”, frågade han nyfiket och växlade lätt blicken mot mig.

För stum för att prata gestikulerade jag chockat med fingret mot den stora ytterdörren vid huset. Mitt finger pekade skakigt mot det par som kämpigt stod och försökte öppna upp dörren, men som misslyckades och stod där som fån. Så fort Harry såg vad jag försökte visa honom ökade storleken på hans ögon, precis likadant som de gjort på mig.

“Shit!”, utbrast han högt och började panikartat röra på ratten för att få bort oss från chanserna att bli upptäckta.

“What the fuck are we going to do?!”, skrek jag panikartat och tog mig stressat för håret. Bilen styrde oss bort från huset och allt kaos samtidigt som Harry tog upp sin mobil.

“I... I don’t know. Let me call Will, I’m sure he can help me out”