Försiktigt tog min hand tag i dörrhandtaget framför mig. Min andra näve höll krampaktigt ett stadigt grep i toppen av den stora, bruna påsen jag bar på. Mina läppar kneps hårt samman och jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte ner metallen och glimtade den mörka, varma omgivning inne i rummet. Mina fötter tog mig vidare och försökte få mig att så tyst som möjligt smyga in utan att väcka den sovande pojken längre in i mörkret. Jag förflyttade mig försiktigt över golvet samtidigt som ett lågt, knarrande ljud blandat med mina andetag fyllde min hörsel.

“Morning angel”, hörde jag plötsligt en raspig, trött röst viska.

Min kropp frös till is och fick mina kinder att hastigt hetta till. Hudtonen på mina kinder blev klädda i en stark, röd färg samtidigt som jag tveksamt vände min kropp mot hans.

“Hi”, pep jag tyst och greppade ett hårdare tag om påsen i mina händer.

Mina läppar kneps hårt samman samtidigt som jag tittade på den nyvakna pojken när han halvt satte sig upp. Hans kropp hölls uppe med hjälp av hans armbåge som tungt pressades ner i madrassen samtidigt som hans fria hand sökte efter lysknappen. Plötsligt lös rummet upp av en svagt, lysande lampa vars strömbrytare blivit berörd av Harrys mjuka fingrar.

“How are you feeling?”, frågade han omtänksamt och försökte söka sig in i min blick. Jag undvek hastigt den; vägrade att möta de gröna smaragderna jag visste kunde få mina ben att ge vika.

Oberört ryckte jag mina axlar och tittade ner på mina små, svarta skor.

“A bit sore...”, erkände jag genant innan en tung suck fyllde rummet och fördubblade den pinsamma tystnaden.

“I’m sorry”, utbrast Harry tyst och ruskade sitt huvud.

Likadant som bara någon sekund tidigare släppte min mun ur sig en suck och jag skakade protesterande mitt huvud.

“Don’t say you’re sorry. You have nothing to apologise for”

“I made you feel uncomfortable”, konstaterade han envist och sökte sin blick bort från min.

“No, Harry, you didn’t. You didn’t do anything wrong”, sa jag medan jag drog mina fötter längs marken och drog mig mot bortre sängkanten. Jag satte mig ned och lade påsen bredvid min kropp samtidigt som mina ögon sökte sig in i hans. “Look, Harry. This is not your fault, you didn’t do anything wrong and you didn’t make me feel uncomfortable. Even if you did, it’d be okay. Do you want to know why?”

Harry lyfte tveksamt sitt huvud och tittade på mig innan han släppte ifrån sig en lätt nickning. Ett litet leende rymde ut på mina läppar samtidigt som jag greppade tag i hans varma, stora hand och lade den i min.

“Because it was the best night of my life. And who do you think made it that way? You”

Försiktigt släppte jag hans hand medan jag såg på när ett leende växte upp på hans ansikte. Jag lade mina händer mjukt ovanpå varandra i knät samtidigt som ett litet skratt ramlade ur Harrys mun. Han lade båda armarna bakom nacken och kopplade samman sina fingrar medan ett flin riktades mot mig.

“Well, look what the Styles-power can do to a girl, eh?”

Han skrattade nöjt åt hans egna ord och fick mig att himla med ögonen åt hans löjlighet. Min hand sträcktes snabbt ut, snärtade till överdelen av hans bröst och sträcke sig sedan efter påsen liggandes bredvid min kropp. Jag kastade den mot honom innan jag reste mig upp och försökte hålla in det skratt som hotade att ramla ur min strupe.

“Shut up and eat your sandwich”

Min blick färdades med bilens rullande samtidigt som ljudet av hjul rördes genom mitt huvud. Omgivningen blev för var sekund mer bekant och Harry saktade in farten ju närmare huset vi kom. Mina ögon började så småningom få syn på det stora, bekanta huset jag nu bodde i, men även andra föremål och människor som fångade min uppmärksamhet. Jag kunde känna hur storleken på mina ögon hastigt ökade och chocken började inta mig.

“Harry?”, frågade jag tveksamt.

Mitt ordförråd var nästintill tomt och jag visade inget annat än tecken på förvåning. Harrys hummande gav mig en bekräftelse på att han hört vad jag sa och fick mig att tomt öppna munnen. “When did you say that they were coming home?”

“Tonight. Why?”, frågade han nyfiket och växlade lätt blicken mot mig.

För stum för att prata gestikulerade jag chockat med fingret mot den stora ytterdörren vid huset. Mitt finger pekade skakigt mot det par som kämpigt stod och försökte öppna upp dörren, men som misslyckades och stod där som fån. Så fort Harry såg vad jag försökte visa honom ökade storleken på hans ögon, precis likadant som de gjort på mig.

“Shit!”, utbrast han högt och började panikartat röra på ratten för att få bort oss från chanserna att bli upptäckta.

“What the fuck are we going to do?!”, skrek jag panikartat och tog mig stressat för håret. Bilen styrde oss bort från huset och allt kaos samtidigt som Harry tog upp sin mobil.

“I... I don’t know. Let me call Will, I’m sure he can help me out”