“Are you ready, Jamie? This is unbelieveable, we didn’t even manage to come in time to one of our lessons. We’re already late”, suckade Caitlin frustrerat när hon drog upp den lösa tröjärmen på hennes vänsterarm och bevittnade den stora klockan vid hennes smala handled.

Hon tog en paus, andades in den rena luften och lät sedan den redan så hårda blicken mjukna upp och visa medlidande.

“You know that I just want you to feel good, but you have to let yourself do it too... Whatever or whoever that hurt you won’t sit on a fucking chair and judge you. I can promise you that they don’t want you to feel bad and that they’d be thrilled if they knew that you had moved on. So come on, get your stupid bag and move your lazy feet over here”

Caitlin vände sig suckandes om och greppade tag i handtaget ut mot hallen innan hon vände sig om med en blick så mörk att jag rent av blev skrämd.

“And I’ll drag you out of this room if that’s necessary, whether you like it or not”

När Caitlin en stund senare lyckats få ut mig ur rummet suckade hon frustrerat åt tiden och drog mig i handen. Hennes fötter styrde oss båda över den nu bekanta omgivningen jag befunnit mig i de senaste veckorna samtidigt som ljud av högt fnitter passerade mitt huvud. Dess atmosfär var egentligen lugn och glad, men känslorna i min kropp fick de att ändras och allt det dåliga att visas genom mina ögon. Greppet runt min handled hårdnade när mina fötter vägrade att hänga med i Caitlins höga takt.

En frustrerad suck löpte ur hennes mun, men så fort hon såg mitt förtvivlade ansiktsuttryck försvann hennes ilska med vinden och hela hennes kropp blev uppslukad av oro.

“Honey...”, viskade hon tyst och lät sina fötter stanna vid det hårda stenunderlaget i utekorridoren.

Vinden greppade tag i hennes vackra hår medan hennes ögon utforskade mitt förstörda ansikte och de torra läpparna lätt smektes av hennes rosa tunga.

“I’m fine”, mumlade jag lögnaktigt och ruskade mitt huvud.

Det var orden jag sagt så många gånger de senaste veckorna att meningen med dem inte längre verkade ha någon betydelse. Jag visste knappt inte ens vad det menades som längre, men en sak visste jag, och det var att jag inte var det. Jag var inte okej, hur mycket jag än försökte tilltala mig det.

“Let’s just...”

Jag klämde hårt samman mina läppar och försökte hindra de tårar som ville rymma ur mina ögon i jakt på tid. När smärtan i min hud blev allt för stor och jag lyckats dra ner på trycket i mina ögon lade jag in ett av mina falska leenden och nickade mot klassrummen längre bort. Jag lyckades inte få mig själv till att fullborda meningen, men det verkade inte spela någon roll när Caitlins försök till ett leende nådde mina ögon och hennes hand återigen tog min.

I tystnad vandrade vi genom de fulla gångarna samtidigt som doften av blommor och träd fyllde våra huvuden och fick oss att slappna av. Hur mycket jag än hatade stället, hur mycket jag än ville ta mig härifrån, så kunde jag inte protestera emot att här inte var fint, för det var det.

Tillslut stannade Caitlin framför en av de alla stora, bruna dörrarna in till klassrummen. Hennes tecken på tystnad gav mig en bekräftelse över att det var där jag skulle spendera mina kommande timmar och att det var dags för mig att gå. När min kropp inte lyckades ge ifrån sig någon rörelse eller ord som ett ja på hennes rörelser, suckade hon återigen och tryckte sin kropp mot min. Jag försökte omfamna henne på samma sätt som hon gjorde med mig, men mina armar tycktes inte vilja arbeta och min kropp var allt för stel för att dela ut reaktioner.

“It’ll be okay, I promise you”, viskade hon tyst och tryckte sina armar tätare runt min kropp.

Jag försökte hindra tårarna från att rinna medan jag lyssnade till hennes ord och tog in hennes beröring, men min hjärna var fortfarande allt för skadad för att kunna få mig till att prata.

“I’ll... I’ll see you at lunch, okay? I promse to meet you up there”

Hennes försök till att muntra upp mig och att få osäkerheten inom henne att försvinna fick mig att lätt le som tack för hennes omtanke. Jag lade sedan min darriga hand på den stora ekdörren och tvingade upp den med den lilla styrka jag hade kvar inom mig. Tystnad uppstod i rummet när min kropp vandrade in över golvet med varje enstaka blick på mig. Den tunnhåriga läraren tittade skarpt på mig medan han slickade sig själv om läpparna och skakade sitt huvud.

“Look who decided to show up... Take a seat, Miss Johnson. You have a lot to catch up on”

Med en enkel nickning avfyrad från mitt håll tog jag mig över golvet med blicken i backen på mina skor. Hjärtat i mitt bröst skakade av rädsla och dunkade hårt mot min kropp. Jag var vettskrämd, det kunde jag inte förneka, men en sak var jag säker på. Och det var att jag skulle kämpa oavsett vad. Inte bara för Caitlin skull så att hon skulle slippa oroa sig, utan för min egen så att jag en dag kanske kunde släppa mig själv fri och låta mig vara... Lycklig.

Det djupa dånet av elevers skrattande och högt pratande överröstade mitt sinne i ett försök att tänka på den position jag var insatt i. Djupt lät jag en suck ramla ur min mun medan jag drog mina fingrar genom det blonda, lockiga håret och himlade mina ögon. Ljudvolymen var tillräckligt hög för att kunna spränga mina öron och fick även irritationen inom mig att hastigt växa. Jag gjorde ett försök till att räkna till tio och få ner min arga puls, men mitt försök blev som förgäves när jag spände min ilskna blick i den vita brickan på bordet framför mig.

“Caitlin, what the hell are you doing with my phone in here?! My dad said strictly no phone for me to use under the first three months. I’ll get my throat cut off if someone finds out about this!”

Caitlin suckade djupt och himlade sina ögon när hon hörde mina protesterande klagomål.

“Don’t be so childish, Jamie. No one will ever notice it” Hon lyfte sedan sin blick och tittade in i mina djupt bekymrade ögon. “I don’t know who this guy is, but he clearly hurt you as fuck. I don’t know what he did either, but to judge from how sad you are, it was something really bad”

Hon suckade och klämde ihop sina bekymrade läppar innan hon undvek min blick och försökte samlade styrka för att bilda ihop några fungerande meningar. Hon ville förklara hennes tankar med de starka reaktionerna hon hade och få mig att förstå vad det var hon menade, innan hon mötte mina ögon ännu en gång. Jag visste inte hur, men på något sätt hon lyckades hon rakt igenom mig.

“You need to fix this. You have your chance right here, Jamie. I won’t let you miss it”

Hon lutade sig bak i utmattning och lade armarna i kors i väntan på mitt svar. Tyst granskade jag henne i tankar ifall jag skulle göra som hon sa innan jag diskret bet mig i tungan och suckade i missnöje.

“Fine”, gav jag mig, medveten om att det inte skulle hjälpa att klaga.

Jag drog sedan upp telefonen ur påsen, kramade ihop den i handen och reste mig upp med Caitlins ljusa tjut i bakgrunden. “But if I get caught, I blame you”

---