En pinsam tystnad lade sig över atmosfären efter att vi i cirka fem minuter undvikit varandras blickar och fokuserat på drickorna vi hade framför oss. Jag hade gjort allt i min makt för att hålla i ögonen på mitt kaffe framför mig vars ångande rök flög ur den stora, vita koppen på bordet. I min kropp fanns ingen lust till att prata och mina strikta krav mot mig själv tvingade mig att knipa igen för att inte tala med den fundersamma pojken på andra sidan bordet.

Plötsligt öppnade han sin hjärtformade mun, något som fångade min uppmärksamhet av det lilla, klickande ljudet som uppstod och fick mig att väntande titta på honom. Hans gröna ögon träffade mina iskalla och fick honom för en kort sekund att stirra på mig, sedan avbröt han kontakten i samband med stängandet av hans vidöppna mun. Inte ett dugg förvånad över hans steg flyttade jag återigen min blick medan mina fingrar lätt trummade mot det uppvärmda porslinet som höll fast och fångade den heta drycken.

“So”, pustade Harry plötsligt ut, desperat efter att bryta den kilometer tjocka spänningen mellan våra kroppar.

Hans läppar omfamnades lätt av den varma drycken i hans egna kopp innan det återigen lämnade honom och placerades ner på bordet.

“How come you moved here?”

Trött tvingade jag inne den djupa suck som försökte ta sig ur mig medan jag blängde upp på honom och rynkade mina besvärade ögonbryn.

“What makes you assume that I live here?”

Tagen av min plötsliga och spydiga följdfråga öppnade han stumt munnen och skakade sitt huvud med gester till försvar.

“I, eh, uhm”

“No, I live here”, klargjorde jag ryckandes på axlarna och blickade ner på min dryck en kort sekund, sedan tittade jag återigen upp på honom med en blick fylld med besvikelse, allvarlighet och kvarglömd ilska. “I just wanted to know the reason why you assumed it”

Patetiskt började han återigen stamma fram sina bortförklaringar, men avbröts hastigt av min starka röst som överröstade hans.

“I couldn’t deal with my hell to life at that boarding school, which apparently were placed in London of all places, so I jumped off the program and found a job. Nothing too special”

Harry nickade i ett tecken på att han tagit in all information innan bordet ännu en gång täcktes av tystnad.

“Are...” Harry smakade på orden medan hans sinne kontrollerade att allt var rätt och hans tunga smekte de torra läpparna. “Are you still mad at me?”

Irriterat gav jag honom en sur blick som svar och hoppades på att det skulle räcka. När han som fastfrusen med kroppen tittat på mig och granskat mina rörelser i några sekunder, öppnade han sedan sin mun med en djup in-andning och ändrade sin uppmärksamhet mot bordet.

“I take that as a yes”, nickade han en lätt gång åt sig själv och tryckte ihop sina ljusrosa läppar. “Come on, Jamie. How can you-”

“-Is it even weird that I’m mad at you?!”, fräste jag plötsligt ur mig, inte stark nog att hålla den bubblande ilskan inom mig.

Orden hade bara flugit ur min mun som vanliga meningar, något som fick både mina och Harrys ögon att växa på skalan och finna deras dubbla storlek. Chockad av mina egna ord skakade jag mitt huvud, medveten om att frustration fortfarande fanns inom mig. Men i ett försök att faktiskt vara mogen av mig och hantera situationen som en vuxen, lät jag bara greppet runt den heta koppen hårdna och mina ögon att hårt klämmas samman när jag tvingade inne de ord som ville slingra sig ur mig.

Plötsligt reagerade jag på hans djupa suckande och skakande huvud, något jag märkt när jag tvingat upp mina ilskna, blåa ögon. Hans bekymrade blick sökte sig efter mig medan en stor, djup rynka bildades över den största delen av hans panna. Plötsligt vidrörde en välkänd, varm hand vid min kind och fick mig att förvånat frysa fast i rörelsen. Hans kropp var plötsligt så mycket närmare min då han lutat sig fram över bordet och lät den varma andedräkten träffa min hud. Den ljuva beröringen påverkade min kropp och fick chocken att inta mig medan längtan efter att ha ett helt hjärta igen sattes som på en påle i mitt bröst.

Smärtan i min kropp blev allt för mycket när hans intensiva blick tittade in i min själ, sökte efter felet han visste fanns.

“What happened to you?”, mumlade han förtvivlat medan han i jakt på förståelse granskade mitt förstelnade ansikte. “You used to be so happy... Where did my little ray of sunshine go?”

Fast bestämd med att få bort smärtorna inom mig andades jag in ett djupt andetag, stängde min plötsligt öppna mun och tittade med båda ögonen ner på hans grova hand. Jag tog sedan tag i mina känslor och tvingade mig själv att göra någon slags rörelse medan mina läppar domnade av den kraft och obehag med min styrka jag utsatt dem för och min fräsande ut-andning.

Plötsligt vaknade min kropp till liv och lät min hand flyga upp från bordet och raskt slå bort hans hand. Den oväntande händelsen fick Harry att lätt rycka till och hans ögon att undrande titta på mig, fråga varför jag reagerade som jag gjorde. Oberörd av vad just hänt stirrade jag slött in i hans ögon och ryckte mina axlar i besvikelse.

“She got tired of waiting”

“I’ll pick you up at seven tomorrow”, informerade han medan han utvalt pekade på mig med sitt ena finger genom sina ord.

“Harry I don’t think this is a-”

Trött avbröt jag mig själv då jag såg hans långa gestalt snabbt röra sig över det befolkade golvet medan han desperat försökte dra upp sin jackluva i hopp om att inte bli sedd av allt för många människor. När han plötsligt var försvunnen och inte gick att finna genom min syn, suckade jag frustrerat och grävde ner mitt huvud i händerna. Det här kunde inte bli värre.