Even angels can fall - Kapitel 4
Tidigare i kapitel 3:
Jag stönade högt och drog av täcket för att resa mig upp, men gjorde det alldeles för snabbt vilket fick huvudet att snurra runt i hög fart som fick mig att vilja spy. Med ett högt stönande satt jag handen för pannan och stängde ögonen. På något konstigt sätt gjorde min axel något fruktansvärt ont. Utan en aning vad det var som gjorde ont ryckte jag på näsan och skakade på huvudet. Ny skola, nya elever, nya idioter. Fan, fan, fan.
Jag drog snabbt åt mig en macka och hängde väskan över vänstra axeln. Mamma stod bredvid mig med ett leende på läpparna som gjorde mig ganska irriterad. Huvudet dunkade som aldrig förr och det ända jag ville var att gå och lägga mig i min säng igen, men inte fick jag det inte. Hon stod vid diskhon med handen på köksbänken och skrattade åt mig. Surt himlade jag med ögonen och stönade.
”What?” frågade jag irriterat och tog mig för huvudet. Det kändes som att en bomb skulle sprängas där inne. Mamma skrockade och skakade på huvudet. Jag bet mig i läppen i ett försök att tränga bort smärtan och ryckte av en tugga av mackan innan jag med snabba steg gick mot hallen. Där slängde jag på mig ett par av mina vita converse och en vår jacka. Mamma hade följt efter mig som en hundvalp och stod nu lutad mot väggen med en tekopp i handen och ett svagt leende på läpparna.
”Have a great day in school, honey.” log hon och tryckte fingrarna hårdare runt koppen.
”Whatever.” mumlade jag tyst och steg snabbt ut ur huset. Det ända jag ville var att komma bort från mammas leenden just nu. De leendena som aldrig visade sorg och alltid skulle vara starka. Det störde jag mig på. Varför kunde hon inte vara som alla andra? Visa lite sorg, din man har dött för fan.
Skolan var stor och ganska grå av sig. Tråkig, var ordet. Det fanns inte en ända känsla av nervositet inom mig, allt var ersatt med smärta. Jag tryckte ihop läpparna och öppnade den stora porten till korridoren som var fylld med en massa ungdomar. Vissa vände på huvudet och gav mig blickar och andra pratade på som ingenting, för det var ju det de var, ingenting. Ljudvolymen var hög. Alla pratade högt i munnarna på varandra och musik hördes från vissa av skåpen. Surt tog jag mig ännu en gång för huvudet och gick nonchalant i mitten av korridoren och trängde mig förbi alla. Att alla stod och skrek gjorde det inte bättre. Jag som inte trodde att det kunde bli värre, att huvudet inte kunde göra ondare, fast jag hade fel ännu en gång. Vissa av tjejerna gav mig bitchblickar vilket jag tyckte var väldigt underhållande medan killarna bara tittade på mig, gav mig en blick och tittade på sin kompis. Så killar brukar göra antar jag. Jag struntade i vad de gjorde och fortsatte gå i mitten av gången och skumläste över skyltarna som satt fasttejpade på dörrarna. Tillslut gick jag förbi en dörr där det stod principal och försökte ännu en gång tränga mig förbi folk, men denna gång bort till väggarna. När jag äntligen lyckats armbåga mig fram tryckte jag upp dörren till rektorns rum och slängde mig in. Snabbt stängde jag dörren efter mig och pustade ut, det kändes som att jag skulle bli krossad som en tomat där ute. Jag hörde harklingar bakom mig och snabbt vände jag mig om mot rektorn, helt omedveten om att han faktiskt skulle sitta där. Han tittade skeptiskt på mig och jag ryckte på munnen innan jag gick och satt mig i fåtöljen mittemot hans skrivbord.
”So, you’re the new girl?” frågade han och flätade ihop sina händer. Jag nickade osäkert och la ner väskan på golvet. ”April Cooper?” Jag nickade ännu en gång och han gjorde likadant. ”I have heard that you’re a messy kid. Bad mood and out late every night, we don’t accept things like that here.” fortsatte han och gav mig onda ögat. Jag himlade med ögonen och la benet över det andra. Var jag förvånad över att det skulle börja såhär?
En stund senare var jag ute ur rektorns kontor. Han hade gett mig skeptiska blickar och inte trott på mig när jag försvarade mig själv. Som vanligt hade jag tappat tålamodet och tillslut blivit riktigt uppjagad och nästan skrikigt ut orden till honom. Tillslut hade han gett mig ett schema och bett mig att gå. Jag smällde igen dörren och tog tag i schemat med båda händerna samtidigt som jag läste och gick mot höger. Första lektionen jag skulle ha var Matematik. Något jag alltid hade haft lätt för men på senaste tiden slarvat bort den lektionstid jag hade och sänkt mitt betyg, allt på grund av pappa. Med tiden började folk gå vidare och sa åt mig att jag inte längre kunde skylla ifrån mig på att min pappa var död, utan var tvungen att börja ta ansvar igen och bygga upp varje sten till min mur inom mig igen. Dem visste inte vad de pratade om. Ingen av dem gick igenom samma sak och led så mycket som jag gjorde. De förstod inte hur ont det gjorde i hjärtat när ens pappa bara lämnar en för att han tydligen inte klarar av livet. Den personen som ska vara din förebild försvinner. Det tar längre tid än vad folk tror att smälta. Jag drog diskret ett finger under ögat och började gå längs alla skåp. Jag fick inte börja gråta, inte första dagen. Folk fick inte tro att jag var en lipsill. Jag skulle låtsas som att allt var normalt. Att jag hade en levande pappa och dölja allt. Ingen skulle få veta. Jag skakade på huvudet och tittade mig omkring. Det var lite mindre folk i korridoren nu och alla såg lika sura ut. Att fråga om vägen till matematikklassrummet var det minsta jag ville. Jag skulle hitta dit på egen hand. En stor flicka var det jag var.
Efter att gått runt ett tag stönade jag högt och drog en hand genom håret. Min blick gled ner på det skrynkliga schemat i min hand i hopp om att där skulle finnas en beskrivning. Pappret hade blivit ganska skrynkligt efter många intryckta naglar och ihop skrynklade bollar som sedan vikts upp igen. Plötsligt hörde jag killröster bakom mig och visslingar.
”Hey sexy.” hörde jag någon hest säga. Sekunden senare kände jag något hårt slås mot min rumpa. Irriterat himlade jag med ögonen och spände käkarna. Idioter till killar som inte hade något bättre för sig än att slå på tjejers rövar hade jag inte lust med. Jag vände mig surt om och skulle precis ge honom en rak höger, men hindrade mig i sista sekunden. Förvånat tog jag ner handen igen och min blick gled längs hans kropp. Hans blick blev förvånad och stora som golfbollar. ”April?” frågade han med rynkade ögonbryn. Förvirrade låga röster hördes bakom killen, som i detta fallet var min granne, Louis, och hans ögon blev nervösa. Killarna mumlade något som ’what the fuck?’ och Louis bet sig i läppen. Han skakade av sig sin förvånad och gav mig ett sliskigt leende. ”Nice ass, do you mind if I slap it again?” frågade han och bet sig i läppen. Killarna bakom han gjorde highfive med varandra medan de skrattade. Surt skakade jag på huvudet och tog upp min hand som hängde längs kroppen. Jag gav honom fingret och suckade.
”You’re a jerk, Louis. All guys are the same. Every damn guy.” mumlade jag innan jag vände mig om och började gå bort från honom och hans kompisar. Louis hade verkat som den söta, omtänksamma killen, men nu. Nu verkade han som stadens idiot och som en av alla killar. En kille som sätter på tjejer och sen lämnar dem. Patetisk.
Era lata... Pippifåglar. Här får ni även fast ni inte lyckades med 30 kommentarer, och det är ändå lite. Men jag antar att jag ska säga tack för besöksrekordet den 9/5 på 183 unika besökare, awesome. Men snälla, gör mig inte besviken igen? Bara... Lägg ner en minut på att kommentera och uppmuntra mig, tack. x
Even angels can fall - Kapitel 3
Tidigare i kapitel 2:
”Gosh, you scared me.” skrattade hon och höll handen på hjärtat. ”I’m making some dinner, want some?” frågade hon och rörde om i grytan. Jag skakade på huvudet och började gå bort från köket. ”No thanks.” mumlade jag och drog högerhanden längs vänsterarmen och smet in på mitt nya rum. Med en lång suck drog jag handen längs ansiktet och gick mot garderoben för att byta om. Ikväll skulle jag festa. Festa bort alla dumma minnen och glömma allt för en kväll. Glömma mamma, den nya staden, ny skola, men framförallt. Pappa.
Musiken dunkade högt i mina öron, klänningen satt tight och folket var ute på dansgolvet. Dags att festa. Jag kände ingen, absolut ingen, men ändå var det någon del i min hjärna som sa åt mig att ha kul. Skita i morgondagen och leva som det här var den sista dagen någonsin. Bara festa. Jag drog handen längs räcket på trappan och förflyttade mig till baren. Folket runt omkring mig satt däckade mot bänkens glasskiva eller så satt de och skrattade åt något helt meningslöst. Jag satt mig på en av de få lediga barstolarna och visade upp ett finger mot bartendern. Han nickade, ställde ner glaset han höll på att torka och ställde sedan ett litet shotglas framför mig och hällde i Vodka i det. När glaset var fullt till max log han svagt mot mig och gick iväg till andra delen av baren. Jag suckade lättad över att dem inte hade tagit leg, och förde snabbt shotglaset mot munnen. Snabbt ställde jag ner glaset igen med en smäll och ställde mig upp för att gå mot dansgolvet. Kroppar trycktes närma varandra och musiken höll på att spränga mina öron. Jag dansade med allt och alla innan jag ännu en gång gick mot baren för ännu en shot. Aldrig i livet att jag skulle gå härifrån utan att få levt mitt liv. Jag skulle stanna tills jag ville, även om det betydde att jag skulle stanna hela natten lång.
Min syn blev suddig, men jag brydde mig inte. Fnittrigt förde jag vodkaflaskan mot munnen och tog en stor klunk. Jag grimaserade smått innan jag började skratta och försökte gå över vägen. Mina ben styrde sig själva men var svaga som spaghetti och skakade hejdlöst. Huvudet snurrade det också och ville inte stå still hur mycket jag än försökte.
”Okay, little head. T-try to not spin, and I’ll give you a little,little gift.” svamlade jag och tog stöd mot en lycktstolpe. Man kan väll säga att jag hade druckit lite för mycket. Med ett litet skratt drog jag bort mig själv från stolpen och började gå över vägen igen. Förvirrad stannade jag mitt på vägen och tittade mig omkring. ”Where the hell do I live?” frågade jag mig själv med rynkad näsa och förde vodkaflaskan mot munnen igen. Plötsligt kände jag en varm hand på min axel. Min första tanke var att det var en våldtäktsman, min andra tanke var en polis och min tredje tanke var att det var en mördare. Snabbt med flaskan i andrahanden vände jag mig om och började skrika. Jag höll upp flaskan i luften och killen som stod framför mig höll upp händerna i försvar. ”Who are you?!” skrek jag nervöst och en rap bubblade upp ur magen på mig. Han skrattade lite och tittade ner i marken.
”Wow, take it easy. I’m not gonna hurt you.” svarade han tyst och tog ett steg närmare mig.
”No! Seriously, who are you?!” frågade jag och tog ett stadigare grepp om flaskan samtidigt som jag backade ett steg.
”You don’t remember me?” frågade han med höjda ögonbryn och jag skakade på huvudet. Han suckade och drog handen några centimeter utanför sin kropp. ”I’m Louis. You met me for some hours ago.” förklarade han och tog ett steg närmare, men denna gången stod jag still.
”Oh, right…” mumlade jag och förde flaskan mot munnen. Louis skakade på huvudet och tog flaskan ifrån mig.
”You shouldn't drink that.” skrattade han och jag suckade. ”Come on, let’s take you home.” fortsatte han. Han tog ett grepp om min arm och styrde mig hemåt. Jag protesterade ibland. Antigen behövde jag spy, behövde stanna av utmattning eller för att huvudet snurrade, men tillslut fick han hem mig. Försiktigt styrde han in mig på mitt rum så tyst som möjligt, men det gick väll inte så värst bra. Han drog mig försiktigt i armen medan han styrde mig genom hallen och in på ett rum som han chansade på var mitt.
”Ow, Louis!” klagade jag och slog bort hans hand och böjde mig ner för at ta mig om tån. ”I hit my toe. It ’s your fault!” skrek jag och Louis hyschade mig direkt. Han drog in mig på mitt rum och vände sig om så jag kunde byta om. Snabbt men klumpigt drog jag på mig en pyjamas och kröp ner i sängen. Han suckade och la armarna i kors medan han tittade kritiskt mot mig. ”Thank you, Louis for taking me home. You’re my own hero.” fnittrade jag och Louis suckade.
”Goodnight, April.” viskade han och släckte i taket.
”Goodnight, Louis.” mumlade jag och kurrade in mig i täcket.
Jag vaknade av att en irriterande väckarklocka ringde.
”What’s that noise? It’s freaking insane!” klagade jag och slog med hög fart ner den på marken. ”Leave me alone.” mumlade jag mot kudden och drog täcket över huvudet. Inte långt efter hörde jag steg i rummet som närmade sig sängen mer och mer.
”Honey, wake up. It’s your first day of school.” viskade mamma tyst och rörde mig lätt på armen över täcket innan hon försvann ut ur rummet igen. Jag stönade högt och drog av täcket för att resa mig upp, men gjorde det alldeles för snabbt vilket fick huvudet att snurra runt i hög fart som fick mig att vilja spy. Med ett högt stönande satt jag handen för pannan och stängde ögonen. På något konstigt sätt gjorde min axel något fruktansvärt ont. Utan en aning vad det var som gjorde ont rynkade jag på näsan och skakade på huvudet. Ny skola, nya elever, nya idioter. Fan, fan, fan.
Jag vill ha en massa kommentarer nu, 30+ kanske? Sen vill jag bara välkomna våra grabbar till Sverige, HA DET BÄST KILLAR!! xx
Even angels can fall - Kapitel 2
Tidigare i kapitel 1:
Inte en tanke på vad som hände i världen runt omkring mig dunkade jag huvudet hårt i väggen medan tårarna fortsatte att falla. Det värkte i huvudet. Jag tryckte det hårdare och hårdare och snabbare och snabbare mot väggen utan att ens fundera på att sluta. Tillslut slutade jag av att jag kände något blött rinna längs mitt bakhuvud och långsamt höjde jag min hand och satt dit pekfingret. Blod. Det kändes som att huvudet skulle explodera av smärta och min omgivning blev plötsligt suddig. Jag tog tag i den stora tröjan igen och pressade den mot min mun innan jag knep ihop ögonen och hoppades på en snabb smärtsam död. Allt jag ville var att få träffa min pappa igen, min pappa som jag längtade efter så mycket.
Med en stor högljudd suck drämde jag igen bildörren efter mig. Mamma la händerna på ratten och gav mig en sorlig blick.
”Do you have to be so grumpy?” frågade hon tyst mot mig och la ena handen på växelspaken. Jag stönade och drog händerna genom håret.
”Mom, we’re moving from my hometown to fucking London.” klagade jag och gav henne en menande blick. Hon suckade ljudlöst och startade bilen.
”Don’t curse.” svarade hon tyst och började backa bort från uppfarten. Bort från mitt familjehem, snart bort från min hemstad. Jag himlade med ögonen och drog av mig skorna innan jag la upp fötterna på instrumentbrädan och rättade till den lila joggingdressen jag hade tagit på mig.
”I just don’t get it, mum.” suckade jag och la armarna i kors medan jag tittade irriterat på henne. ”Why can’t we just move to another house in the neighbourhood? Instead, we’re moving to a whole freaking new town. Do you understand how hard it’s going to be for me to get new friends?“
“I said, don’t curse!” sa hon och gav mig en menande blick medan hon började köra ut på den stora motorvägen.
”Damn it, mum.” mumlade jag tyst och blängde kort på henne. Hon drog handen längs ansiktet och suckade.
”What am I going to do with you, huh?!” frågade hon och höjde ögonbrynen mot mig medan hon skiftade sin blick mellan vägen och mig. ”I understand that you’re having a hard time with your dad and everything, but it isn’t easy for me either, April.” Hon suckade och jag hörde på hennes röst att ilskan gick över till besvikelse. ”You don’t make this easy for me, you don’t. You’re out late every night and just being in a really bad mood all days, stop it!” Jag höjde ögonbrynen och tittade ut genom fönstret utan att säga ett ord. Bara tittade ut över landskapet och såg min hemstad försvinna mer och mer för varje meter som gick. Mammas blick gick oroligt över mig och vägen igen. Hon tittade bekymrat på mig och bet sig i läppen då och då, men jag ignorerade henne helt. Efter ett tag började bilen bli riktigt varm och tystnaden blev värre och värre. Med en suck böjde jag mig fram och bytte kanal på radion och höjde sedan volymen så att Thomas Fiss Let go började låta ur högtalarna. Vi hade kört i något som kändes flera år, men hade egentligen bara kört lite mer än halvvägs. Plötsligt överröstade mammas suck volymen och hon böjde sig fram för att sänka den, men jag gav henne en blick som kunde döda som gjorde att hon lät bli.
”April.” sa hon precis tillräckligt högt för att överrösta volymen och skakade på huvudet. Jag låtsades som ingenting och höjde volymen på radion till max så att jag inte kunde höra vad jag själv tänkte. ”April!” skrek mamma och gav mig en sträng blick. ”Why’re you doing like this?” frågade hon sårat och sänkte volymen på radion. Jag tittade på henne en kort sekund och bet mig i läppen innan jag vände mig ut mot fönstret igen.
Hon parkerade vid sidan av den lilla motorvägen och bredvid ett stort hus. Där fanns prydligt svart staket, många träd och det var i vitt tegel. Tätt intill den ena ytterdörren fanns där även en annan dörr, antagligen till samma hus. Jag tyckte det var konstigt. Aldrig hade jag sett något liknande hemma i Harrogate. Halvt nyfiket reste jag mig upp från ställningen jag satt i och granskade huset framför mig genom rutan. Mamma suckade nöjt och öppnade bildörren.
”This is our new home, April.” log hon mot mig innan hon hoppade ur bilen och gick upp för stentrappan. Jag suckade, drog ner fötterna från instrumentbrädan, öppnade dörren och hoppade sedan ut. Hårt drämde jag igen dörren och la armarna i kors. ”Honey, you can take that box in the car, yeah?” ropade mamma samtidigt som hon drog upp en stor nyckelknippa ur byxfickan och tog de sista stegen uppför trappan. Med himlande ögon släpade jag mig till bagageluckan och satt händerna på det smutsiga handtaget. Jag grimaserade och rynkade på näsan av smutsen som fastnade på mina fingrar innan ett klickande ljud hördes och luckan for upp. Där stod det massa lådor, mest fyllda med kläder eftersom nästan allt annat redan hade körts hit och plockats upp. Jag greppade tag i en av lådorna och började gå mot det överdrivet fina huset. Långsamt böjde jag på benen för att dra upp grinden men tappade tålamodet och blev snabbt förbannad.
”Damn it.” suckade jag och bet ihop tänderna samtidigt som jag tryckte ryggen mot grinden. ”Damn, ugly wicket!” svor jag samtidigt som himlade med ögonen och stönade högt.
”Somebody seems to be in a bad mood.” skrattade plötsligt någon och irriterat rätade jag upp ryggen utan att ha kommit förbi grinden framför mig. Där, innanför den svarta stålgrinden stod en kille med brunt stylat hår, händerna i fickorna och ett underhållet leende på läpparna. Det äcklade mig att han var glad. Jag hade ingen lust att tänka på killar. ”Need any help?” frågade han och började långsamt gå mot mig. Jag skakade snabbt på huvudet och tittade ner på lådan.
”No thanks.” mumlade jag och drog foten längs stenen. Han struntade i vad jag sa och öppnade grinden innan han tog lådan ifrån mig.
”No, you do-” protesterade jag, men han skakade bara på huvudet. ”So.” mumlade jag och gick efter honom. ”Where do you live?” han skrattade och började gå upp från trappan.
”Here.” han nickade mot den guldfärgade dörren bredvid och öppnade sedan den svarta dörren mamma hade gått igenom. Jag nickade oförstående och tog lådan ifrån honom. Han kliade sig i håret och log snett mot mig. ”I guess I’ll see you.” log han och lutade sig mot väggen. Jag nickade och bet mig i läppen för att gå in genom dörren. ”Hey, what’s you’re name, by the way?” frågade han och satt sina händer i fickorna igen.
”April.” mumlade jag och gick baklänges in i hallen. Han nickade och bet sig i läppen.
”I’m Louis.” mumlade han och jag nickade innan jag stängde dörren i ansiktet på honom och gick in till köket där mamma stod. Jag slängde ner lådan på golvet och hon hoppade till av dunsen.
”Gosh, you scared me.” skrattade hon och höll handen på bröstet. ”I’m making dinner, want some?” frågade hon och rörde om i grytan. Jag skakade på huvudet och började gå bort från köket.
”No thanks.” mumlade jag och drog högerhanden längs vänsterarmen och smet in på mitt nya rum. Med en lång suck drog jag handen längs ansiktet och gick mot garderoben för att byta om. Ikväll skulle jag festa. Festa bort alla dumma minnen och glömma allt för en kväll. Glömma mamma, den nya staden, ny skola, men framförallt. Pappa.
Inte riktigt nöjd med detta kapitlet, men om ni kommentera bra så får ni en till bättre del ikväll, lovar! xx
Even angels can fall - Kapitel 1
Tidigare i prologen:
Pappa på golvet utan puls, mitt hjärta var krossat. Jag kunde inte hantera det. Jag sprang ut till hallen och slet upp ytterdörren, sprang ut i regnet och över gruset när jag sedan snubblade på asfalten och ramlade med en duns ned på knä. Tårarna rann hejdlöst och jag skakade som aldrig för. Snabbt blev jag genomblöt och fick blåa läppar, men vad gjorde det? Min pappa var borta ur livet och skulle aldrig, aldrig, aldrig mer komma tillbaks. ”Why are you doing this to me?” skrek jag desperat upp mot himlen men avbröt mig själv i tårar. Han var borta. Min allra bästa vän genom alla år var borta, och så var jag. Jag kände mig död, bara det att jag andades.
“We're here to honor Chris Cooper who recently left us. He was a good man, always there and helped people when they needed it. He seemed so happy with his wonderful wife and daughter, but it was something inside him who told him that it wasn’t the truth. He wanted to fly with the angels in heaven, and now he got what he wanted. We miss you Cris, and will always love you.” Prästens skrovliga röst ekade i den fullsmockade kyrkan. Då och då hördes snyftningar bakom mig från min pappas vänner eller familj. Jag och mamma satt på den första raden i den stora kyrkan. Det var likadana bänkar som i alla andra kyrkor, hårda så man fick träsmak i rumpan. Försiktigt sneglade jag över på mamma och betraktade hennes profil. Hon var beundransvärd, stark som stål och visade aldrig sorg. Jag hade ärligt talat aldrig sett henne gråta. Hon hade alltid varit den starka personen som var där och stöttade andra men aldrig föll en tår själv. Det var som att hon hade ett skal om sig som inte gick att bryta. Att hon kände sig tvingad att vara stark och inte gråta. Jag visste att det var för min skull. Hon visste att jag var svag och ville därför inte göra det värre av att gråta själv. Men det var inte det att min svaghet var att jag grät, jag var samtidigt förbannad och gjorde dumma saker. Arg på allt och alla. Till skillnad från andra dränkte jag hellre mina sorger. Trodde att allt skulle bli bättre om jag bara sköt iväg det och försökte ignorera det, men gud så fel det var.
”Honey, we’re going home now.” viskade mamma tyst med en aning täppt näsa. Hon la sin hand på mitt lår och försökte le mot mig samtidigt som hennes glänste av tårarna hon försökte blinka bort. Jag orkade inte bry mig om mitt beteende. Snabbt nickade jag och reste mig upp och tittade mig omkring innan vi började styra stegen mot den stora dörren. Det var helt tyst i kyrkan. Alla hade förflyttat sig från kyrkan bort till vårt hus där vi skulle bjuda på kaffe och kakor, något jag verkligen inte hade lust för. Mina och mammas klackaskor ekade i den tomma kyrkan och snabbt lindade jag mina armar runt varandra och började gå mot bilen. Gruset knastrade under mina skor och jag kunde höra hur mammas skor trycktes mot gruset när hon försökte springa ifatt mig. Jag ryckte i bildörren i ett hopp av att den var öppen men stönade högt när jag såg att den inte var det. Irriterat lutade jag mig mot den och la armarna i kors tills mamma kom närmare och klickade upp låset. Utan att säga ett ljud hoppade jag in i bilen och spände fast mig. Mamma gjorde likadant innan hon startade bilen och började köra bort till vår gata. Försiktigt sträckte hon sig efter volymknappen och höjde så att klassisk musik fyllde mina öron. Jag himlade med ögonen och tittade ut genom rutan, fortfarande lika irriterad.
”It was a nice funeral. ”log mamma stelt och tittade snabbt på mig. Jag ignorerade henne totalt och fortsatte att titta ut genom rutan. Hon harklade sig och fortsatte sedan, ”the priest was good. A very charmi-” jag skakade på huvudet och avbröt henne.
”Stop it mum.” mumlade jag surt och blängde på henne. ”Just… Shut up for one second. I… I can’t handle it right now, okay?” Hon knep hårt ihop sina läppar och klämde händerna hårdare runt ratten. Vi körde resten av biten i tystnad. Mamma knep ihop läpparna och tvingade att hålla inne tårarna. Tårarna som pappas död orsakade men även mitt beteende. Jag tyckte synd om henne men samtidigt kunde jag inte rå för det. Min pappa var död. Den mannen som alltid hade funnits till hands och hjälpt mig genom hela livet var död. Svagt skakade jag på huvudet och bet mig i läppen. Poliserna trodde att han hade begått självmord. Att han inte orkade med livet och möjligtvis kunde haft en psykisk sjukdom som fått han att vilja dö. Jag trodde inte på det. Min pappa skulle aldrig göra något sådant, aldrig. Men ändå lutade alla bevis ditåt. Plötsligt stannade bilen utanför vårt hus och motvilligt klev jag ut. När jag kom in i huset möttes jag av blickar som kändes som att de skulle borra hål i mig. Alla pratade på ovanligt låg volym och då och då kom folk fram och klappade mig på axeln, sa att jag var stark och beklagade sorgen. Varje gång mumlade jag ett svagt tack men inom mig ville jag inget annat än slänga en stol på dem. Jag ville inte ha någons medlidande, jag ville få vara ifred. Slå ut all ilska och sorg, inga jävla lögner om att dem beklagade sorgen, för det gjorde dem inte. Dem hade inte känt honom som jag och skulle aldrig förstå vad jag gick igenom. Så småningom försvann folket en efter en och när den sista personen hade gått stängde mamma lättsamt dörren. Hon drog en hand under näsan och blundade i några sekunder.
”Go and get your last things, okay? We’re leaving in a hour.” log hon svagt innan hon försvann upp för trappan. Jag suckade och gick runt hörnet för att komma in på mitt rum. Långsamt öppnade jag dörren och kikade in. Allt var sig likt. Alla planscher på killar, band och artister jag gillade. Den svartvita sängen fylld med uppstoppade djur som jag hade haft sen barnsben. Det var kanske lite töntigt, men det var något jag inte ville släppa. Snart skulle allt försvinna. Vi skulle lämna min älskade hemstad Harrogate och flytta till världens mest jobbigaste stad, London. Jag ville verkligen inte lämna allt jag hade här. Alla vänner, släkt, minnen. Men samtidigt ville jag det. Lämna allt och alla och bara sticka. På något sätt glömma alla minnen och få smärtan att försvinna. Med små steg gick jag mot garderoben en sista gång för att ta ut de kläder jag råkat lämnat kvar. Mina händer vilade lätt mot dörrens handtag innan jag snabbt drog upp den och tittade in. Snabbt utan att slänga någon blick mot lådan bredvid rafsade jag ihop några kläder på den stora långa hyllan som var uppsatt på väggen. Mina händer skakade och tårarna hotade att börja rinna. Irriterat drog jag åt mig kläderna och vände mig om, men stötte i väggen och tappade ner alla kläder i lådan bredvid. Jag stannade upp, kipade efter andan och försökte så gott som möjligt dra upp kläderna utan att titta för mycket på det andra innehållet i lådan. Långsamt stängde jag ihop ögonen så jag knappt såg något och tryckte kläderna mot bröstet. Jag drog upp den sista tröjan ur lådan och utan att tänka på det fastnade min blick på de stora kläderna som låg pressade mot lådans botten. Jag kände hur jag fick svårare att andas och hur utrymmet i lungorna kändes trångare och trångare. Förvirrat tittade jag mig omkring i garderoben, som om jag var rädd att någon skulle se mig, innan jag desperat fall ner på knän med skakiga ben. Försiktigt la jag ifrån mig kläderna i min famn och tog upp en av de stora svarta tröjorna från lådans botten. Med skakiga händer förde jag den mot mig och pressade den mot bröstet, andades in doften och suckade av njutning. Det var en av pappas tröjor och fortfarande, efter en månad satt hans underbara doft kvar. Jag klämde den hårdare mellan fingrarna och andades in doften ännu en gång innan jag lutade mig mot väggen och brast i tårarna som jag hade hållit hela dagen. Inte en tanke på vad som hände i världen runt omkring mig dunkade jag huvudet hårt i väggen medan tårarna fortsatte att falla. Det värkte i huvudet. Jag tryckte det hårdare och hårdare och snabbare och snabbare mot väggen utan att ens fundera på att sluta. Tillslut slutade jag av att jag kände något blött rinna längs mitt bakhuvud och långsamt höjde jag min hand och satt dit pekfingret. Blod. Det kändes som att huvudet skulle explodera av smärta och min omgivning blev plötsligt suddig. Jag tog tag i den stora tröjan igen och pressade den mot min mun innan jag knep ihop ögonen och hoppades på en snabb smärtsam död. Allt jag ville var att få träffa min pappa igen, min pappa som jag längtade efter så mycket.
Nu kör vi på med denna! Jag avslöjar vinnaren snart, men kommentera som satan på denna först!!
Even angels can fall - Prolog
Massor av sidovisningar igår, 444st! Verkar som folk är spända över den nya fanficen och ja, här kommer den!
”Bye guys!” ropade jag glatt bakåt och drog ut en bunt böcker ur skåpet, kemi, matematik, historia och geografi. Det var böckerna jag var tvungen att ta hem och plugga på. Tungt placerade jag böckerna på varandra och spände sedan mina armar runt dem, skåpet puttade jag igen med hjälp av höften.
”Bye April!” ropade Melanie bortifrån gruppen och höjde snabbt handen innan hon tog ner den igen och började småprata med resten av folket. Jag drog en aning klumpigt ut skåpsnyckeln och började sedan gå ut ur den tomma gråa skolan. Det var en helt vanlig tisdag och klockan var strax över fyra. Jag hade precis avslutat min sista lektion i no på hundratjugo minuter och var nu på väg hem. Mina skor trycktes mot det hårda korridorsgolvet och det ekade högt mellan de tomma väggarna. Segt pressade jag med hjälp av ryggen upp de tunga svängdörrarna och möttes av vårens svaga sol utomhus. Jag kisade lätt med ögonen och började gå bort från skolans egendom. Jag gick i motvind och mitt långa lockiga bruna hår fladdrade med vinden. Mina nakna armar fick snabbt pytte skinn och jag huttrade tyst. Snabbt gick jag över vägen och ställde mig inne i den unkna busskuren. På sittplatserna längs väggen satt där en kille som såg ganska dyster ut. Han hade helsvarta kläder och kajal under ögonen. Då och då blängde han surt på mig och suckade, men det var något jag lät vara. Jag ville inte orsaka problem så jag gav honom istället ett litet försiktigt leende och gick längre ut ur kuren. Försiktigt drog jag bort ena min hand från böckerna och lutade dem mot höften medan jag snabbt drog fingret längs den smutsiga tidtabellen. Med en suck blundade jag för en sekund och satt tillbaks handen på böckerna.
Bussen skulle kommit för tre minuter sen och ändå var den inte här, vad var det som dröjde? Jag ställde mig försiktigt på tå och försökte titta över bilarna som snabbt körde på vägen bredvid mig. Där körde många bilar men inte en enda buss i sikte. Surt himlade jag med ögonen och lutade mig mot väggen på utsidan av kuren. Jag blundade och drömde bort mig en sekund, hur skönt det skulle bli med en veckas lov utan allt jobbigt plugg och prov. Men det var fortfarande tre dagar kvar i helvetet innan dem skulle släppa oss fria för ett litet tag. Ett brummande ljud hördes och jag öppnade snabbt ögonen. En stor vit överreklamerad buss stod framför mig redo att ge sig av. Snabbt drog jag fötterna längs marken och hoppade in i bussen. Jag la handen på räcket och tryckte sedan mitt busskort mot betalningsapparaten. För en sekund lyfte jag blicken mot tanten som körde men ångrade mig snabbt och flyttade ner blicken igen. Hon gav mig en sur blick och muttrade något tyst för sig själv. Ett pipande ljud hördes från apparaten och snabbt drog jag undan busskortet och började gå längs sätena. Jag fortsatte gå tills jag kom till den bakredelen av bussen. Där hittade jag den perfekta platsen bredvid ett fönster, tomt från tuggummin och spottloskor. Jag slängde ner böckerna i yttersätet och satt mig sedan själv i det innersta sätet och lutade mig mot rutan. Med en suck drog jag upp benen mellan böckerna och tog fram den översta boken, kemi. Det var ganska lång bussfärd från min skola och hem, ungefär förtiofem minuter, vilket ledde till att det var det perfekta stället att plugga på. Jag slog upp kemiboken med en duns och började läsa. Kemi, det var något av det jobbigaste som finns. Kunde det typ bara inte dö ut? Inte vara viktigt och glömmas bort av allt och alla. En liten stund senare stod jag inte ut och smällde ihop boken igen.
Aldrig i livet att den där boken skulle sluka upp min tisdag. Nöjd över mitt beslut kastade jag ner den bland de andra böckerna och lutade mig bakåt för att njuta av tystnaden. Det enda som hördes var ljudet av hjul som hårt pressades mot asfalten och då och då några snyftningar från personer i den främre delen av bussen. Tillslut stannade bussen på rätt station, och för att inte reta upp den sura busschauffören ännu mer snabbade jag mig med att samla ihop böckerna och springa ut ur bussen. Så fort jag hade kommit ut satt bussen full fart igen. Med en suck drog jag böckerna tätare mot bröstet och började sedan gå mot vårt hus som inte låg alls långt bort från busstationen. Vi bodde i ett villaområde, jag mamma och pappa. Det var ganska barnvänligt och fullt med småbarnsfamiljer. Och så kom bara mina föräldrar där. Den enda familjen i området som bodde ensam med en tonåring, ni kanske kan tänka er att det blir ganska ensamt. Jag närmade mig huset och kände små droppar falla mot mina nakna armar. Med ett litet stönande sprang jag den sista biten hem då regnet bara blev värre och värre. Jag öppnade ytterdörren och gick in. Med ett litet huttrande slängde jag ner böckerna på marken och slängde av mig skorna.
”Dad, I’m home!” ropade jag snabbt och gick mot köket. ”Dad?” frågade jag förvånad utan svar och skulle precis svänga in till köket när jag plötsligt stannade och kände hur ögonen blev stora som golfbollar och hur det högg till i mitt hjärta.
”Dad?!” skrek jag förtvivlat och slängde mig ner på marken framför mig. Där låg han, min pappa med stängda ögon och helt blixtstilla. Tårar började vattna mina ögon och jag skakade raskt på honom utan reaktion. En tår rann ner längs mitt vänstra öga och med skakiga händer satt jag mina fingrar mot hans hals. Ingen puls. Mitt hjärta brast. Jag satt händerna för munnen och skakade snabbt fram och tillbaka på huvudet. Tårarna rann som aldrig förr och med spaghettiben reste jag mig långsamt upp. Jag kände mig yr, hade aldrig känt mig såhär förut och var tvungen att ta stöd av köksbänken bredvid mig. Med skakig underläpp pressade jag ihop ögonen så hårt jag kunde och skakade förtvivlat på huvudet. Som att om jag knep ihop ögonen tillräckligt hårt skulle det inte vara sant, utan bara en dröm. En hemsk dröm som jag skulle vakna upp ur. Jag försökte intala mig själv att det inte var sant, att när jag öppnade ögonen igen skulle jag ligga i min säng helt kallsvettig och livrädd av en dröm. Men när jag öppnade ögonen igen var allt kvar. Pappa på golvet utan puls, mitt hjärta var krossat. Jag kunde inte hantera det. Jag sprang ut till hallen och slet upp ytterdörren, sprang ut i regnet och över gruset när jag sedan snubblade på asfalten och ramlade med en duns ner på knä. Tårarna rann hejdlöst och jag skakade som aldrig för. Snabbt blev jag genomblöt och fick blåa läppar, men vad gjorde det? Min pappa var borta ur livet och skulle aldrig, aldrig, aldrig mer komma tillbaks.
”Why are you doing this to me?” skrek jag desperat upp mot himlen men avbröt mig själv i tårar. Han var borta. Min allra bästa vän genom alla år var borta, och så var jag. Jag kände mig död, bara det att jag andades.
Så, det här var prologen av Even angels can fall! Jag har en känsla av att den här novellen/fanficen kommer bli bra! TACK, till Evelina som fixade designen. Är supernöjd!! Kika in på hennes blogg, http://ffonedirection.blogg.se/ !
BRING ME WITH THE COMMENTS, BABES! xx
