---

“Look Jamie, more shops!”, utbrast Anne glatt och avfyrade ett hurtigt leende mot mig.

Hennes små fötter började styra henne mot den säkert tjugonde affären vi besökt hittills medan jag och Harry slött traskade efter. Varken jag eller Harry orkade gå med Anne i hennes raska takt eller lyckades hålla vårt humör uppe i hennes höga kurvor. Jag slog vad om att hon tyckte att det var roligare än vad jag gjorde.

Mina fötter gjorde ont, min mage kurrade och jag kände mig allmänt grinig. Vi hade vandrat omkring i timmar genom alla olika sorters affärer och jag hade blivit insläpad i omklädningsrummet med en famn full med kläder i minst hälften av dem. Våra kroppar tog oss för var sekund närmare affären och min redan mycket trötta kropp började gnällandes protestera om all vandring och motion mina ben utsatts för. Lusten av att sitta ner sköljdes inuti mig och min hjärna arbetade effektivt på att få ihop en någorlunda mening som skulle få Anne att vända håll.

“Do you know what? I’m getting a bit hungry”, utbrast jag sedan när min hjärna kopplat ihop orden och börjat sammarbeta med munnen. Anne stannade tvärt av mina plötsliga ord och vände sig om mot oss.

“Yeah, we’ve been looking in shops for ages, mum”, höll Harry med och jag nickade mitt huvud. “Maybe we can sit down for a few minutes? You know, talk and stuff. Wasn’t that what you wanted in the first place; to get to know Jamie?”, fortsatte han.

“Well, if that’s what you want...”, suckade hon och började gå mot oss. Hennes mobil började hysteriskt ringa och hon drog snabbt upp den ur den lilla handväskan vid hennes högerarm medan hon pratade. “But I have to say that this was fun!”

“Yes, very...”, sa jag ironiskt tyst för mig själv, men Harry verkade ha hört det och skrattade försiktigt åt mig. Anne tryckte mobilen mot örat och började prata med personen på andra änden, sedan gav hon oss ett ursäktande leende innan hon började promenera bort från oss.

Min blick följde hennes kropp när hon vandrade över gatan med munnen rörandes i ett. Hennes panna rynkades besviket och hennes läppar smektes snabbt av hennes tunga. Jag undrade vad som hade hänt.

“So, you don’t like shopping, eh?”, frågade Harry plötsligt, allt för att bryta den tjocka isen. Dock var isen i detta fallet flera kilometer djupt och jag kände mig fortfarande obekväm i närheten av honom, vilket inte var sådär jättebra.

Jag tittade med en suck upp på honom, ryckte på axlarna och drog sedan bort min blick igen.

“Well, it’s fun when I can go where I want and you know, look in my favorite stores, but Anne just takes me to strange shops I’ve never been in” Harry nickade sitt huvud, slängde med håret och kollade förstående på mig. Sekunden senare avbröts vi av Annes djupa suck som fick oss att tystna.

“I’m sorry, but my job wants me and I really can’t say no to this”, förklarade hon sig och visade upp mobilen med ännu en suck. “You guys go ahead and shop without me. I’ll be home at eight”

Hon gav oss ett ledsamt leende innan hon gav mig en försiktig kram och kysste Harry på kinden, sedan sa hon hejdå och promenerade bort från oss. Länge stod jag och Harry och stirrade pinsamt på varandra i tystnad. Allt som åkte genom mina öron var allt prat från folket runt omkring oss och mina egna andetag. Harry sa inte ett ord.

“So...”, började Harry lätt och blickade huvudet mot en affär längre bort. “Maybe we can grab something to eat? I mean, you said that you were hungry”

Jag nickade lätt, för trött för att svara. Harry gjorde samma sak, sedan började han långsamt gå mot en restaurang en bit bort. Vi promenerade i en spänd tystnad och ingen hade någonting att säga. Det var minst sagt generande och en aning irriterande, men på något sätt ville jag inte prata. Särskilt inte med den killen som fick mig att bli så skum.

Harry skulle precis öppna munnen när en gäl röst fyllde min hörsel och störde honom från att yttra hans tankar.

“Jamie? Jamie Johnson?” Jag vände mig chockat om. Vem kände mig häromkring? Jag var för tusan flera timmar hemifrån.

Plötsligt möttes jag av en kort, smal och lätt rödhårig tjej som närmade sig mig. Hennes leende avslöjade att det var hon som kallat på mig, men det avslöjade även vem det var. Susannah Doyle.

Ett leende smög sig hastigt upp på mina läppar och fick mig att faktiskt känna mig glatt överraskad och inte så längre övergiven. Jag lämnade hastigt Harry som förvirrad stod vid min sida och småsprang fram mot henne med ett lyckligt skratt som ramlade ut från mina läppar.

“Sue, what are you doing here?”, frågade jag samtidigt som jag omfamnade henne i en hård, efterlängtad kram. Jag slöt mina ögon och njöt av stunden då jag faktiskt inte kände mig vilsen. En person jag faktiskt känt hela livet stod framför mig med ett vackert leende på läpparna.

“I’m asking you the same thing!”, utbrast hon innan vi drog oss ifrån varandra och visade våra överlyckliga leenden. “I moved here for two years ago, you know that shit with my dad getting a better job and everything” Hon viftade bort orden som att det inte var någonting att lägga på minnet och log istället stort mot mig.

“Well, that explains why you suddenly dissapeared from school one day..”

Hon nickade ursäktande, gav mig ett försiktigt leende och satte nervöst händerna i hennes jeansjackas små fickor.

“Sorry about that... But you, what are you doing here?”, frågade hon nyfiket.

Jag kände hur mitt stora leende sakta började glida ur mitt ansikte och hur ensamheten började inta mig igen. Hur mycket jag än ville konstatera att det inte var sant så kände jag mig på något sätt ensam här, även om jag var omgiven av fler folk än någonsin.

Min kropp samlade ihop det lilla mod jag hade kvar inom mig och jag tog ett djupt andetag.

“Uhm, well, I’m actually living here as well”, berättade jag försiktigt medan hennes leende växte.

Hennes mun öppnades chockat och hennes ögon växte stora samtidigt som orden sjönk in i hennes huvud och fick henne att smälta sin reaktion.

“But only for this year. I’m moving home again in February”, tillade jag snabbt.

“Oh my God”, uttryckte hon sig lyckligt. “We so have to do something together, like grab a coffee. I’ve got so much to tell you”

Jag skrattade lätt åt henne medan jag lät mina fingrar dra bort de slingor som envisat sig med att ramla framför mina ögon och fått min syn att bli suddig och otydlig.

“Uhm, I’m available right now”, log jag försiktigt. Orden lämnade min mun som kanon skott och fick min hjärna att förstå vad jag egentligen ville. Bort från Harry. Han fick mig fortfarande att bli nervös.

Jag blickade självsäkert upp mot Sue som snabbt nickade mot mig och gav mig ett litet leende.

“But aren’t you together with that guy over there?”, frågade hon osäkert.

“Wh-what?” frågade jag förbryllat och kände hur mina blonda, noppade ögonbryn flög i höjden och pannan rynkade sig.

Jag vände mig om mot Sues pekande finger och följde hennes guidning mot en lång, brunlockad pojke. Tillfälligt slöt jag ögonen och suckade för mig själv samtidigt som en rad svordomar for igenom mitt inre. Jag öppnade ögonen igen, klistrade på ett förvirrat ansiktsuttryck och skakade sedan mitt huvud.

“No, I’ve never seen him before”, ljög jag och vände mitt ansikte mot Sue. “I guess he’s just a creepy stalker”, sa jag med en suck.

Sue skrattade till och ruskade sitt lilla huvud innan hon lade sin blick på Harry och blinkade flörtigt mot honom.

“Well, a cute one in that case”, sa hon med ett leende och ännu ett skratt innan hon vände bort huvudet från Harry och började gå bort från honom tillsammans med mig.

Jag log försiktigt mot henne, sedan drog jag bestämt bak huvudet och tittade på Harry. Hans mörka lockar ramade in hans förvirrad ansikte och fick hans utseende att se mer lockande ut än vad många tjejer redan tyckte. Han drog irriterat upp armarna innan han släppte dem i sidorna och tittade med en skarp blick på mig.

“What the hell, Jamie?”, mimade han argt medan människor runt omkring honom fastnade med blicken och undrade över vår situation.

“Go”, beordrade jag hårt och tittade menande på honom.

Han skakade på huvudet och placerade armarna över varandra på bröstkorgen. Hans muskler pressades uppåt när hans nävar trycktes mot dem och fick dem att se större och farligare ut än vad de i vanliga fall gjorde. I en kort sekund undrade jag faktiskt om det var så smart att jävlas med honom.

“Harry. Go”, mimade jag ännu hårdare innan jag irriterat vände mig om och gick upp i Sues takt.

“You alright?”, frågade hon undrades med blicken spänd på mig.

“Yeah, just tied my shoes”, log jag innan jag drog henne lite i armen och pekade mot skylten till höger om mig. “Look, a new café. Let’s try it out!”

Jag puttade henne lätt mot dörröppningen samtidigt som jag desperat försökte glömma den frustrerande, höjda sucken bakom mig och en kille som argsint lämnade min syn och försvann bort från torget.

Försiktigt drog jag min hand över den vit målade byrolådan och smekte dess yttre. Jag visste att om jag började packa upp skulle jag inse att det inte bara var en kort resa, utan att jag faktiskt skulle stanna här hela året. Kanske för gott om min pappa fick bestämma. Jag visste helt enkelt inte om jag var redo.

En djup suck ramlade ur min mun och mina ögon slöts trött. Min hand fortsatte tveksamt att dras över alla ytor samtidigt som den försiktigt kände sig fram. Jag fann tillslut en av knopparna, greppade tag i den och drog ut lådan. Sedan öppnade jag ögonen. Jag rörde mig långsamt från byrån och tillbaka till min fullproppade resväska.

Mina händer fann några stora tjocktröjor som var placerade på toppen av berget och greppade hastigt tag i dem. Jag drog dem tätt intill mig, förde dem upp mot min näsa och drog desperat in lukten; lukten som doftade hemma. Även om det mestadels hade luktat sprit och varit smutsigt så hade vi fortfarande vår egna doft som höll sig borta från allt det där, den doft som även pappa hade haft en gång i tiden.

“Am I interrupting you?” Hans raspiga röst for igenom mina öron och fick mig att försiktigt öppna ögonen. Jag visste inte ens att jag hade stängt dem från första början.

“I guess not”, suckade jag smått irriterat innan jag reste mig upp och började gå mot byrolådan.

Små, tysta steg trycktes mot golvet bakom mig och förde honom närmare när jag kommit fram och börjat lägga ner kläderna. Jag placerade slarvigt tröjorna ovanpå varandra och plattade mjukt till dem med handflatan innan mina ben vände på mig. Min kropp stötte nästan in i Harry som till min förvåning stod max en halvmeter ifrån mig. Hans blick var spänd på mig och fick den chock som redan fanns inuti mig att växa något ytterligare.

Klumpigt snubblade mitt ben bakåt och fick mina händer att desperat greppa tag i byrolådan för att finna balans och trycka mig så långt bort från honom som möjligt. Incidenten fick min mun att öppnas på glänt i chock och mina fingar att ta i så mycket att fingerspetsarna vitnade. Hans varma andedräkt slog mjukt mot mitt ansikte samtidigt som hans smaragdgröna ögon mötte mina och vägrade släppa taget.

Det var någonting med dem, någonting med honom och sättet han trängde sig på, som fick mig att bli osäker och en aning skärrad. Jag gillade det inte.

Snabbt sköt jag bort mitt huvud från hans när våra ögon fastnade i varandra och vi skapat ögonkontakt. Desperat pressade jag mig förbi honom och vidare mot min resväska, allt för att undvika hans intensiva blick. Det var som att han hade haft kontroll över mig; det skrämde mig.

Ett roat skratt lämnade hans läppar och ekade tyst i rummet medan jag stressat skramlade runt i väskan.

Plötsligt skakades mitt huvud av barnslighet och alla mina rörelser upphörde när jag insåg vad som hände. Vad höll jag på med? Sedan när hade en kille, som i detta fallet plötsligt blev min styvbror, fått bestämma över mig? Och ännu konstigare; Gjort mig osäker och på något sätt stum och nervös?

Mentalt skrattade jag medan ett leende smått smög upp inom mig och gömde sig i min mungipa. Aldrig att han skulle ändra på det. Han var ju bara min helt okända och plötsliga styvbror. Varför skulle någonting ändras, varför skulle jag ens behöva umgås med honom?

Jag drog åt kläderna jag innan släppt och reste mig försiktigt upp. Min blick vandrade omkring i rummet och sökte misstänksamt efter honom; undrade vad det var han tagit vägen. Jag visste att han höll på med något, han verkade liksom inte vara den killen som stod och tittade på andra och tyckte att det var fascinerande. Mina ögon himlades och jag började gå bort mot garderobslådan igen. Om jag hade tur hade han väl gått sin väg.

Plötsligt stannade jag mig själv och tog ett djupt andetag. Hallucinerade jag? Mitt huvud vändes sakta, sakta bort mot den stora sängen några meter ifrån mig och när jag fick syn på det jag trodde att jag sett, vidgades mina ögon och mitt huvud skakades.

“No, no, no, no, no, no”, protesterade jag irriterat innan jag slängde ifrån mig alla kläder och sprang mot sängen några meter ifrån mig.

Harry som låg på överkastet tittade konstigt på mig innan han skakade sitt huvud och fortsatte att titta på skärmen. Jag kastade mig desperat mot madrassen som mjukt fångade min kropp innan den fick mig att återigen studsas upp, något som orsakade ett senare hårdare fall mot täcket. Snabbt kröp jag över dess material innan jag nervöst trånade efter den stora kameran han höll i. Harry flinade åt mig medan han pressade sin stora, mjuka hand mot min panna och hindrade mig från att nå den.

“Harry, give it to me”, beordrade jag irriterat samtidigt som jag sträckte mig efter kameran. Den var privat; inget han skulle snoka i.

Harry ruskade hastigt sitt huvud medan han fortsatte att bläddra förbi alla bilder. Frustrerat försökte jag tänka och arbeta bort den ilska som steg och bubblade inom mig.

“Harry, it’s mine!”, skrek jag och slog bort den kontrollerande handflatan från min panna, sedan slet jag ilsket kameran ur hans lösa grepp.

“Wow, chill”, mumlade han förvånat till mig medan hans panna oförstående rynkades.

“It’s private”, mumlade jag tillbaka samtidigt som jag reste på mig och gick bort mot byrolådan för att lägga den på sitt rätta ställe.

“I don’t get the big deal, it’s just a camera...”

Jag suckade tungt och lade handen på min panna. Min tyngd flyttades över mot min höft samtidigt som mitt huvud skakades.

“Harry, I want you to go”, sa jag säkert, men min röst var inte särskilt hög och vissa skulle anse den som en viskning.

Hans vackra, gröna ögon landade i mina och hans mun öppnades stumt medan den rynkade panna fick hans huvud att skakas.

“What did I do?”, frågade han chockat med höjd röst.

“You’re annoying!”, snäste jag surt och placerade händerna på höfterna.

Mina ögon stängdes sömnigt och irriterad som jag var hade jag inte lust att tjafsa. Jag drog in djupa andetag och hoppades innerligt på att han gått innan jag öppnade ögonen igen, men turen var inte på min sida och pojken gjorde inte som jag ville. Mina ögon blev senare bemötta av den oförstående pojken som stod framför mig, något som fick mig att djupt sucka och klämma samman mina läppar. Han hade alltså inte stuckit.

“Go!”, beordrade jag, pekade mot dörren och tittade menande mot honom. Harry suckade högljutt åt mig innan han reste på sig och började gå mot dörren och ut ur mitt nya rum.

“Fine, I was just going to tell you that the dinner is ready, anyway”, mumlade han smått surt och vandrade iväg utan att ge mig en minsta blick.

När han lämnat rummet föll jag tafatt mot golvets hårda stam och tryckte min rygg mot byrån. Ett tungt andetag lämnade min kropp och for ut igenom min chockade mun medan oförstådda tankar cirkulerade runt i mitt inre. Jag drog händerna runt benen, lutade mig framåt och blickade ut genom rummet med stora ögon. Egentligen visste jag inte om jag ville att han skulle gå eftersom jag tyckte att han var jobbig, eller om det var för att han på något sätt gjorde mig osäker. Jag visste inte vad för inverkan han hade på mig, och det skrämde mig. Aldrig hade någon fått mig att bete mig såhär.

Mina tänder greppade tag i mitt skinn på insidan av kinden och bet lite på det samtidigt som jag tänkte. Min mage kurrade högt och skrek efter att fyllas, men min osäkerhet i närheten av Harry fick mig att undra ifall jag borde ta mig nära honom eller öka avståndet mer än någonsin.

---

”I’m not doing this”, mumlade jag med en sur och irriterad ton som brände och skar inom mig.

Mina armar låg tryggt i kors över mitt bröst och min blick blängde hårt mot tågstationen framför mig. Jag halvlåg ner i främre bilsätet och hade bestämt slängt upp fötterna på instrumentbrädan. En suck formades och for ur min mors smala mun samtidigt som hennes ögon flackades och irriterat hamnade på mig.

”Come on, Jamie. You’re being ridiculous”

”No, I’m not!”, fräste jag samtidigt som mitt blonda, lockiga hår slängdes i luften och landade på de stela axlarna.  Hårt spänt jag min blick i min mammas djuplösa, blåa ögon och hoppades med den lilla styrkan jag hade kvar att hon skulle förstå mina svårigheter med den situation hon försatt mig i.

”This arse”, sa jag tydligt medan jag med hjälp av mitt pekfinger riktade hennes blick mot den bakdel som trycktes mot det mjuka sätet ”-won’t move. This arse won’t fucking move to a ridiculous pig to dad just because my mum can’t take care of me. It just won’t”

“Jamie we’re not doing this again…” , suckade mamma trött och lade handen för pannan.

Hennes armbåge lutade obekvämt mot rattens yttre medan hennes mun trycktes samman och läpparna formades till ett tunt sträck.

”Yes mum, we are!”, skrek jag frustrerat.

Jag slog ut med mina armar i den svala luften innan de hårt hamnade på mitt huvud och greppade tag i håret. Irriterad andades jag tungt ut och försökte samla ihop mig själv samtidigt som min mammas blick brände och borrade hål rakt in i mig.

”When are you going to understand that I don’t want this?”

”This is not just about you, Jamie! You have to realise that you’re not the only one the world is spinning around. Pull yourself together, for God’s sake!”, fräste hon frustrerat åt mig.

Hennes hand var borta från pannan och greppade istället tag om den runda, hårda ratten. Jag såg att hennes tålamod var slut och att hon gjorde allt för att hålla sig själv samman, men irritationen växte inom mig och jag kunde fortfarande inte förstå varför hon valt att göra som hon gjort.

”Please Jamie, stop asking, stop complaining. Just do it”, bad hon utmattat.

Hennes ögon stängdes ännu en gång och hennes ansikte visade allt annat än styrka. Hon var svag, och när min blick försiktigt utforskade henne kände jag plötsligt inget annat än smärta i mitt bröst.

”Fine”, suckade jag tyst. Jag greppade sedan tag om mitt handbagage, öppnade passagerardörren och klev långsamt ut. Väskan hängde jag slarvigt över axeln och min hand klämde hårt tag om den hårda bildörren. ”See you next year, mum”

Jag tittade mig bistert omkring i den obekanta omgivningen. Runt omkring mig rusade resenärer av olika slag som kämpade med att pressa sig förbi den stora folkmassan och in i de överfulla tågen. Jag stod mitt i stationens centrum och människor gav mig gång på gång irriterande suckar och blängande blickar när de såg min väntande position mitt i folkmassan. Antagligen tyckte de att jag stod i vägen, men det struntade jag fullständigt i.

Min högra fot stod irriterat och stampade ner i marken samtidigt som mina armar vilade över bröstet. Den varma vårsolen brände behagligt i mitt hår och fick min innan så frusna kropp att försiktigt tina upp och känna av värmen i luften. Jag vände mitt huvud mot solen samtidigt som min mun gav ifrån sig en djup, njutande suck och mina ögon slöts. Jag njöt en kort sekund, sedan rotade jag trävande efter mina älskade solglasögon i min svarta, så omtyckta handväska. När jag hittade dem placerade jag dem vant ovanför mina öron och lät glaset falla över ögonen och skydda dem från solens starka strålar.

”Jamie, kiddo!”, hörde jag plötsligt ett gällt skrik föras genom mina öron.

Ur min mun ramlade en irriterad suck och min lust och nyfikenhet att titta upp för att se vem det var blev som bortblåst med vinden. Jag visste att jag var tvungen, men det kändes motbjudande och jag var rädd att bli illamående bara av att se honom.

Stegen kom närmare, leendet blev större och armarna blev bredare. Han öppnade välkomnande sin famn för att ta emot mig i en mjuk, efterlängtad kram när min hand motbjudande for upp mot luften och hindrade honom från att komma närmare mig.

”Let’s just get this over with”, sa jag hastigt med en röst så hård och full av kvarglömd ilska att jag nästan själv mentalt backade en halv meter bakåt av chock.

Jag greppade sedan tag i de stora resväskorna på var sida om mig och började promenera framåt, även om jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag pressade mig förbi min förbryllade far som fastklistrat stod kvar på trottoarens gator och började vandra över den stora, fulla bilparkeringen. Så småningom började klumpiga steg bakom mig fylla min hörsel och jag antog att det var min pappa som fått tillbaka förnuftet.

Han sprang ikapp mig så att vi gick bredvid varandra innan han stoppade händerna i kavajens stora fickor och blickade upp mot mig. Jag höll mina ögon riktad mot bilarna framför mig och vägrade att titta på honom. Jag hade inget att säga, varför skulle jag då plåga mig själv med att titta upp på det ansikte jag en gång älskat så mycket?

Plötsligt fylldes min hörsel med ett klickande ljud från bilen som fick mig att vakna upp från mina djupa tankar. Vi hade gått mycket längre än jag trott och stannat framför en stor, svart Range Rover som jag antog var min fars. Pappa räckte sig osäkert efter mina väskor för att plocka in dem i bagaget och snuddade av misstag till min ovana handrygg. Jag flämtade till tyst av beröringen och drog hastigt åt mig min hand och tryckte den mot bröstet. Mina hjärtslag dunkade hårt inuti mig och skyddade den rörda handen med värme och styrka som jag visste gömde sig någonstans inuti mig.

Pappa harklade sedan högt, öppnade passagerardörren åt mig och drog på ett av sina vackra leenden. Jag kunde inte hjälpa att tänka tillbaks på den tiden då leendet fanns vid hans ansikte dag som natt, något som alltid fick mig att känna mig trygg och älskad.

När han släppt in mig gick han snabbt runt bilen och hoppade in i förarsätet och startade motorn. Han tittade försiktigt mot mig och utforskade min mognad och förändring sedan han såg mig sist, sedan smekte hand försiktigt hans mjuka tumme längs min mungipa och halv log mot mig.

“Now, let’s get you home, sweetheart”

En nyckel pressades i låset och vred om. Det klickande ljudet skar i mina öron och fick nervositeten som redan fanns i min kropp att tredubblas. Ett tag, ett vrid och en öppning. Det var allt som krävdes för att en helt ny värld skulle öppnas för mig. Ett helt nytt liv. Jag visste inte om det var något bra eller dåligt, men jag var rädd som aldrig förr och blodet pumpade hårt i min kropp.

Han placerade sin hand på handtaget, kramade om det och la handen till rätta på dess yttre, sedan pressade han ner det och ett familjevänligt hem syntes i mina ögon. Jag tog ett steg in, vände mig omkring och tog in den nya omgivningen. Sedan tog jag ett djupt andetag. Det doftade rent. Renare än det någonsin gjort hemma hos mamma.

Pappa placerade mina stora resväskor precis innanför ytterdörren och log sedan varmt mot mig. En hand placerades försiktigt mellan mina skulderblad och förde mig framåt mot den nu stående kvinnan i köket. Ansiktet jag fick syn på visades i profil, ändå lyste hennes skönhet skarpt medan hon stod vid spisen och tillagade något.

När hon sedan tittade upp och märkte att vi kom närmare sken hennes leende till höjden och hennes ögon utstrålade kärlek och godhet. Hon lämnade stekpannan vid spisen och gick fram mot oss med raska, exalterade steg.

Hennes plötsliga omfamning chockade mig och min kropp var för stel och orolig för att kunna besvara hennes gest. Generat försökte jag så gott som möjligt ta in den nya damens närhet medan jag tappert tog ett djupt andetag och ökade det lilla avståndet mellan oss.

“Jamie, this is Anne, my wife”, sa pappa.

Hans röst uttalade hennes namn med så mycket kärlek och värme att hans ögon glittrade till när han tittade på henne. Det borde inte varit så, men hans sätt att se på henne fick hjärtat i mitt bröst att klämmas på av avundsjuka och sorg.

“It’s nice to meet you, Jamie. I’ve heard so much about you”, sa Anne vänligt och gav mig ett varmt leende.

Jag sa fortfarande ingenting, min mun var som förlamad och min hjärna kunde inte sortera ut meningar. Aldrig hade jag varit såhär förut.

Min far styrde mig sedan vidare mot en lång, maskulin figur längre in i rummet. Han stod med ryggen vänd mot oss i en vit, tajt t-shirt som ramade in och framhävde de stora musklerna som löpte längs hela kroppen. Den mörka gestalten gjorde en hastig rörelse som gjorde att bruna lockar flög omkring innan de hamnade till rätta på hans huvud. Sekunden senare vände han sig om och jag möttes av ett par vackra, djuplösa gröna ögon.

“Jamie, this is Harry. Your stepbrother”

---

And there it goes... Jag vet, det är fortfarande segt och inte heller särskilt bra, långt ifrån bra faktiskt, men det kommer tyvärr vara så i några kapitel framöver och jag kommer såklart inte alltid vara hundra procent nöjd med kapitlerna. Ber om ursäkt för det... Anyway, berätta vad ni tycker! 

Vad ska vi ta? Hm.... 10+ hade varit härligt och efter det får ni, såklart, nästa kapitel då det redan är färdigt. Så det är bara att sätta igång! Tack så mycket :) x

 

Hej allihopa! Tänkte förklara lite snabbt och enkelt mina tankar om den här nya fanfictionen, samt ta upp ett par punkter som alltid kommer att finnas med i inläggen.

 

Till och börja med så hoppas jag av hela mitt hjärta att ni kommer att gilla Forbidden Love, men även att ni ger den en chans då början kan vara lite seg. Det här är såklart en smaksak och för vissa kanske det här går fort och allt vad det är, för som sagt, det är en smaksak. 

Här kommer i alla fall några punkter jag kommer ha med i denna fanfiction och som jag verkligen tycker kan vara någonting ni alla har rätt att få reda på!

 

• Varje inlägg kommer alltid, vare sig dag, komma upp exakt klockan 00.00. Det beror endast på att det ska underlätta för er läsare att veta tider, samt att jag själv ska kunna ha lite koll om när jag lägger upp kapitel.

• När novellen gott en bit, cirka tio kapitel, kommer ni märka vilket årtal det är i. Ha dock inte panik. Den här novellen kommer vara lång och utspela sig under en ganska lång period.

• Novellen är beräknad att bli cirka 100 kapitel lång. Jag har just nu skrivit exakt 73 kapitel och har en liten bit kvar att skriva. Kommer dock inte kunna ge er några ledtrådar eller någonting alls då jag i så fall förstör i princip hela storyn.

• Den här novellen kommer att ha en uppföljare. Det är bestämt redan nu. Läsare som dock inte läst FL kommer även att kunna läsa nästa, det ska jag se till.

• Nytt kapitel kommer komma upp när en viss kommentargräns är nådd eller när ni kommenterat tillräckligt mycket, alltså beror det helt på er när ni vill ha nytt kapitel. Kommentera mycket på ett visst antal timmar och få ett nytt kapitel direkt. Har som sagt kapitel på lager och kan därför lägga ut nästintill när som helst. 

• Ovanför er har ni även anledningen till varför det inte skulle kunna komma ut ett kapitel. Det är ni som bestämmer när ni vill ha en ny del, så makten ligger alltså i era händer. Kommentera och få ny del. Easy as that!

Jag drog väskan mot det hårda, skitiga parkettgolvet och lät smutsen smeka väskans blåa yttre. Mina tankar var fulla med irriterande instruktioner och tillsägelser från min sliskiga chef på jobbet och allt jag ville var att slänga mig ned i min mjuka säng, sluta ögonen och bara vila. Det var något jag verkligen ville och kände starkt behov av.

Trött slet jag upp det svarta, långa nyckelbandet och fumlade upp husnyckeln till vår lilla, gamla trea som var i ett starkt behov av en renovering. Mina tankar övergick direkt från klagomål till oro över om allt skulle vara lugnt och övergivet, eller om mamma hade fått ett av sina anfall och slängt runt alla möbler som gick att ta loss. Min kropp blev segare, stegen långsammare och mina hjärtslag ökade. Rädslan steg mig åt huvudet och min hjärna tvekade på om jag skulle ta mig in i helvetet eller om jag skulle lämna allt och springa min väg. Jag ville inte vara med om det igen, inte en gång till.

Darrigt smekte jag mina torra läppar med tungpetsen, drog ett djupt andetag och försökte samla upp kraft, den kraft som försvunnit helt sedan pappa stack iväg till sin nya, lyckligare och mycket bättre familj än vår trasiga och övergivna. Ändå var det han som hade sabbat allt, fått mamma att bli som hon är, det är bara det att han inte har insett det än. Han bara flydde sin väg. Jag pillade på husnyckelns silvriga mönster och lekte lite med dess yttre innan jag skakigt höjde min hand med metallen i ett stadigt grepp. Jag pressade in den i nyckelhålet, vred om och slöt ögonen. Jag bad till Gud att hon inte hade gjort något, att allt skulle vara orört och att hon skulle vara en vanlig mamma för en gångs skull. Min puls lugnade ner sig och övergick till det vanliga innan jag fick försöka samla kraft och trycka ner det sega, rostiga handtaget.  Jag tog de första stegen in och lyssnade uppmärksamt efter något som kunde ge mig en ledtråd eller åtminstone aningar om situationen. Mina ben stod stelt ihop pressade och min högernäve kramade hårt om den spetsiga nyckeln. Kanterna skar i min hud och fick handflatan att svida, men min rädsla var så stor att jag inte kunde bry mig. Jag stod så i några sekunder och bara lyssnade. Sedan kom det som en storm. En stor spritlukt spred sig över hela mitt luktsinne och fick mig att vilja spy av den vidriga stanken. Hon hade alltså druckit sig full, igen.

En suck lämnade häftigt min kropp medan mitt huvud besviket ruskades så att mitt blonda hår hängdes framför ögonen och skymde den grisiga sikten framför mig. Jag började gå inåt mot lägenheten, sökandes efter min säkert sovandes mor. Hon var säkert inte ens medveten om situationen, så var det varje gång. Hon skulle vakna upp med skam fylld i kroppen, vägra se in i mina ögon och darra i både armarna och benen. Det var bara en tidsfråga.

Min näsa rynkades äcklat över den starka stanken och åt alla spritflaskor som låg på golvet. Jag böjde mig besviket ned, greppade tag i flaskan och reste mig sedan upp. Mitt huvud var fullt med onda tankar om min mor och jag ville inget annat än att skrika rakt upp i ansiktet på henne. Jag ville skrika att hon skulle ta tag i sitt liv, sluta deppa över pappa och hitta ett jobb. Att hon skulle bli en mamma igen, att hon skulle ta hand om mig och låta mig leva mitt liv som alla andra tonåringar gjorde. Jag var femton år, hade hon tänkt att jag skulle kunna klara mig helt på egen hand? Visst, det var ju nästan så. Jag skötte all städning, mathandling, jobbade och bjöd aldrig hem kompisar på grund av den vidriga skammen som sköljdes över mig varje gång mitt hem och familj kom på tal. Jag skämdes över henne, mitt hem och hela min bakgrund. Att vuxna människor ens kunde vara så oansvariga och skaffa barn när de inte klarade av det gjorde mig förvirrad och framförallt frustrerad. 

Mitt huvud ruskades häftigt och ilskan bubblade i min kropp. Min näve kramade hårt åt spritflaskan och jag ville inget annat än kasta den i väggen; låta ljudet av glasbitar fylla min hörsel och njuta av den stunden då det faktiskt var jag som fick vara barnet. Lågt fnös jag åt mig själv och fortsatte att gå. Det var en löjlig tanke. Jag skulle aldrig få leva ett normalt liv, inte ens om jag blev bortförd till en annan familj och fick börja om från ruta ett.

Mina steg styrde mig vidare mot det gamla köket som ropade och skrek efter mig, varnade om den syn jag skulle få se. Osäkert tog jag de sista stegen in med huvudet nere i backen av sorg och oro. Jag försökte lyfta blicken, titta på henne med en besviken blick och skaka mitt huvud, men mina ögon fastnade på de välta stolarna och krossade kaffekopparna på golvet. Söndriga porslinsbitar befann sig precis framför mina fötter och tvärs över hela golvet. Skåpen stod tomma och dammet vilade vid dess kanter och runt om i hela rummet. De tallrikar som skulle stått i det bruna, trasiga skåpet låg nu i tusen bitar nere på golvet och gjorde mammas utbrott ännu löjligare. Jag kände mig stum och talförmågan var som bortblåst även om jag mullrade av ilska och besvikelse inom mig.

Mitt huvud lyftes osäkert samtidigt som min mun var formad som ett o och chocken hade intagit mig. Hon hade haft utbrott förut, men aldrig såhär stora och fulla med sönderkrossande idéer. I mitt huvud cirkulerade en massa svordomar och alla ord jag tänkte skrika ut till henne, men så fort jag fick se henne, söndergråtet ansikte, rinnande maskara, huvudet gömt i händerna och darrande kropp, försvann all min ilska och fick mig att bli nedstämd, orolig och minst sagt förbryllad. Orden gled ur mina tankar och lusten av att skrika var som bortförd.

Jag försökte ta satts för att prata, men min talförmåga var som stulen och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

”Mum?”, viskade jag oroligt. ”What’s going on?”

Mamma lyfte hastigt huvudet, torkade bort tårarna och tittade på röran runt omkring sig. Hon reste sig hastigt upp och började plocka upp de större porslinsbitarna som låg i all röra på golvet.

”Mum?”, upprepade jag. ”You’re scaring me”

Hon ruskade hastigt sitt huvud och lät hennes slitna lilla tumme smeka porslinsbitarnas hårda yttre. Hennes ögon höll hon nere i backen och hon vägrade möta min blick, ändå så kunde jag se hur små, känslofyllda tårar ramlade ut från hennes djuplösa ögon och droppade ner på de små, numera grå-rosa, morgontofflorna. Synen av att hon fortfarande bar tofflorna jag köpte till henne för minst fyra år sedan fick mig att le smått för mig själv. Det fick mig att tänka tillbaks på den goda tiden, tiden då mamma var normal. Men situationen ändrades direkt då det kraschande ljudet av porslinsbitar skar i mina öron och fick mig att vakna upp till verkligheten.

Chockat förstorades mina ögon och jag stirrade stelt på min galna mor framför mig då jag undrade vad tusan det tog åt henne. Hon tog sig panikartat om huvudet, grävde ner sina fingrar i hårbottnen och knep ihop de små, smala läpparna. Hennes styrka rann snart över och hon kämpade tappert för att inte bryta ihop helt och falla ner i gråt. Hon ville inte göra det framför mig, men jag såg hur hon knappt orkade längre.

Ett oförglömligt kluckande av tårar och sorg bröt ut ur hennes kropp och hon gjorde allt för att stoppa det, men hennes kraft var för liten och hon kunde inte kontrollera sig själv.

”Mum!”, utbrast jag chockat.

Mina ben drog mig över glasbitarna som högljutt knastrade under mina fötter och jag tog mig klumpigt fram till henne. Mina armar föll chockat runt hennes midja och försökte få hennes hastigt skakande kropp att sluta medan hon beslutsamt höll sig för sina ögon och vägrade att visa sig själv. Hennes gråt blev högre och hennes kropp for hastigt mot marken och landade bland alla glasskivor. Jag tittade förbryllat på henne innan jag försiktigt böjde mig ned och satt mig på det smutsiga golvet.

”You can’t see my like this”, snyftade hon plötsligt. Hon försökte gömma all skam och alla tårar som någonsin lämnat hennes kropp när hon grävde ner ansiktet i hennes händer och skyddade sig själv. Hennes huvud ruskades olyckligt och hennes kropp kunde inte sluta skaka.

”What? Mum, what are you talking about? Of course I can! I need to help you”, förklarade jag medan jag kände hur den stora rynkan i min panna fördubblades och började svida av all spänning den utsattes för.

Mina ögon vandrade oförstående över min mor och jag höjde mina armar för att försöka få bort hennes taniga, darrande händer. Jag placerade mina lika skakiga händer på hennes och andades försiktigt ut. Jag smekte mjukt hennes händers yttre och försökte sakta men säkert få henne att visa sitt ansikte. Hon tvekade, kämpade emot och vägrade att visa sig sårbar framför mig. Ändå fick jag fram min vilja genom att viska till henne om att allt skulle bli bra och att inget skulle få mig att tycka illa om henne. Hur illa det än var.

Hon tog bort sina händer, men blicken fastnade i marken. Jag fick mig själv att ännu en gång få henne att titta på mig genom att placera mitt pekfingers fingerspets på hennes haka och försiktigt lyfta upp den. Jag höll kvar mitt finger där tills hennes blick stannade och inte tvekade på att möta min, sedan suckade jag och lutade mig tillbaka. Min tunga smekte förvirrat mina torra läppar i ett försök att få dem att återfuktas medan jag bestämt pressade ned mina darriga händer mot låren för att visa min rädsla så lite som möjligt. Jag ville utstråla styrka, få min mamma att tro att allt skulle bli okej. Men hur stor min vilja än var så visste jag att jag såg skakig ut på utsidan.

”Now”, suckade jag och spände min blick i hennes. Jag krävde svar på situationen. ”Can you please tell me what this is about?”

Mamma suckade, lyfte sin högerhand och drog trött sin handrygg längs ögonen och torkade bort alla spår av tårar.

”You’re going to move”, avslöjade hon.

Hennes röst kändes plötsligt så stark, villig och man kunde inte alls tyda ifall det var sorgen som hade tagit över eller om hon bara var stark. Men jag, jag hade inga ord.

Plötslig föll all den styrka jag alltid trott min far tog ifrån mig iväg från min kropp och föll mot marken. Den försvann spårlöst, för så fort jag försökte öppna munnen för att säga något eller resa på mig så sa min kropp ifrån. Förvirrat skakade jag långsamt på huvudet och stängde mina ögon. Innanför ögonlocken brände tårar som envisades med att trängas ur samtidigt som jag kämpade för att få dem att stanna kvar. Min högerhand gled upp mot pannan och stannade försiktigt där medan mitt huvud skakades.

”Wh-what do you mean?”, kämpade jag fram och öppnade försiktigt mina ögon, noggrann med att inte fälla några tårar.

Mamma snyftade försiktigt till och drog upp hennes händer mot mina axlar. Hennes fingrar pressades hårt mot min hud samtidigt som hon tittade in i mina ögon.

”Honey I’m so, so sorry”, sa hon medlidande och skakade på sitt huvud. ”But this not discussable”

Hon reste raskt på sig som om ingenting hade hänt och gick sedan fram till kylskåpet. Spåren efter tårar i hennes ögon var som bortblåsta och man kunde inte ens ana att något hade hänt, bortsätt från röran i köket då. Jag kände mig tom, förstod inte vad som hände och inte heller vad som skulle hända. Allt var bara förvirrande.

”But… Where am I going to go?”, viskade jag förtvivlat. Jag ruskade hastigt på huvudet när orden trillade ur min mun och kände hur smärtan i halsen uppstod.

”You’re going to live with your dad for a while”, svarade hon lätt, öppnade kylskåpet och tog ut ett av de få friska mjölkpaketen.

”Mum, you can’t be serious”, sa jag och tittade upp på henne.

Hennes små ögon vägrade att se ner på mig och höll sig istället envist kvar på mjölkpaketets omslag. Det var fullt med information och teckningar som barn från olika delar av landet skickat in.

”He... He just left us for a new family because he didn’t think we were good enough, mum. We weren’t good enough. You wasn’t good enough” stammade jag gråtfärdigt, försökte få henne att förstå vilket misstag hon gjorde.

”Stop it!”, röt mamma ilsket. Mjölkpaketet flög hastigt mot marken och alla glasskivor samtidigt som hon irriterat siktade sin blick mot mig. ”Do you hear yourself talking, Jamie? Do you hear what you’re saying?”

”But mum I’m just trying to expla-”

”No Jamie!”, klippte hon ilskt av och tryckte igen kylskåpet bakom henne. ”This isn’t discussable, do you hear me? You’re going to move, and there’s nothing you can do about it” fortsatte hon raskt.

Hennes röst ekade i hela lägenheten och kraften i de orden hon just skrek ut fanns inte på denna planet. Hon verkade inte ens ledsen över det, hon bara röt och fick mig att framstå som en idiot, vilket jag absolut inte ville känna mig som. Var jag en idiot bara för att jag inte ville flytta till min gris till pappa? Borde jag ta det lätt, nickade åt beordrandet och sedan dra min kos? Jag fnös för mig själv. Aldrig i livet. Hur mycket jag än älskade min mamma så skulle hon aldrig ha rätt åsikt om det här.

Min hals började irriterat att ännu en gång svida och utsätta mig för obehag. Tårarna som hölls inne i mina ögon orsakade säkert det mesta av smärtan och fick mig att bli ledsnare än jag någonsin trott att jag skulle bli. Jag ville stanna kvar här, hur mycket ansvar jag än fick ta och hur mycket min mamma än söp sig full. Glöm det jag sa tidigare.

Mamma började hastigt röra på sig igen och gick förbi mig i ett svep på väg bort från köket. Hennes knytnävar var hårt ihop tryckta och jag kunde svurit på att hennes långa naglar trycktes ner mot hennes hud och gav henne otäcka sår. Hennes gångstil var seriös och full av ilska även om hennes dotter förtvivlat satt nere på golvet bakom henne. Hon gick fram mot ytterdörren och ryckte argsint upp den medan hennes hand klämde runt handtaget. Hon stannade upp, tvekade och vände sig sedan om.

”You”, sa hon och pekade darrigt på mig. ”Pack. We’re leaving tomorrow morning”

Sekunden senare lämnade hon lägenheten, bara iklädd i mjukisbyxor, sliten tröja och en smutsig, lång kofta över det. Hon lämnade sin dotter kvar på det iskalla golvet fullt med glasskivor och mjölk rinnandes längs klinkersen. Sakta kände jag hur en salt tår lämnade mitt vänsteröga och kraschade mot det kalla, nedskitade golvet. Jag kände mig förstörd. Krossad. Lämnad. Hur kunde det bli såhär? Varför blev det såhär? Jag tog mig för huvudet, pressade ner mina naglar i hårfästet och ruskade förtvivlat på det.

I mitt huvud cirkulerade inget annat än en massa frågor som krävde svar, men som förmodligen aldrig mer skulle kunna komma på tal och istället falla i glömska i nattens mörker.

Hej igen, mina fina vänner! Jag vet att det är någon dag för tidigt, men sanningen är den att jag förmodligen inte kommer ha tid att lägga upp det här när det egentligen ska ut, så ni får den tidigare!

I alla fall, vet ni vad det är dags för nu? Jo, det är faktiskt så att ni ska få en liten snabb 'sneakpeek' och en trailer! 

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det här är något som intresserar er. Helt ärligt så har jag jobbat som ett as för att få det här att bli så bra som möjligt, både trailern och hela novellen. Är alltså på cirka kapitel 40 än så länge, så jag har kommit en bra bit. Men ja, som sagt så älskar jag den själv och hoppas att ni kommer att göra detsamma. Jag ber er, snälla döm inte efter de första kapitlena. Ge den en chans. Det kommer ta några kapitel innan den kommer igång, men i vilken fanfiction är det inte så? Det gäller att hålla ut lite innan godbitarna börjar komma.

Well, nu ska jag inte tjata för mycket. Här med presenterar jag min nya fanfiction...

 

Och nu, mina vänner, nu är det dags för det ni förmodligen väntat på ett bra tag; Forbidden Loves trailer!

 

Ja, vad tyckte ni? Själv är jag faktiskt nöjd med den då det var första gången någonsin för mig att göra något sådant här. Jag hoppas även med hela mitt hjärta att det fick er att bli lite småsugna, för snart drar det igång på riktigt!!

 

Designen hoppas jag ska komma in inom en snar framtid. Så fort den är inne så hade jag tänkt att lägga ut det första inlägget - alltså en prolog! Ser verkligen fram emot alla era åsikter och tankar om min nya novell, så ni får mer än gärna kommentera vad ni tycker och ifall ni ser fram emot det!

Vill även passa på att tacka er alla läsare. Om det inte hade varit för er hade jag förmodligen aldrig börjat skriva igen. It's all because of you.... Jag är evigt tacksam.

Jag hoppas att alla har ett underbart sommarlov nu, det vet jag att ni alla förtjänar. Fortsätt ha det bäst så hörs vi inom en snar framtid. Puss! 

 

Annie