Leendet föll av mitt ansikte lika snabbt som det kommit upp och fick de innan så långsamt rinnande tårarna att öka sin fart och uttrycka min sorg. Snabbt snyftade jag till i takten till hans röst innan det höga pipandet fyllde mitt huvud. Hårt tryckte jag samman mina läppar i ett försök till att få de att sluta darra, sedan öppnade jag munnen för att ta ett nytt andetag som jag var i desperat behov efter.

“Harry... It’s me”, viskade jag förtvivlat. “Where have you been, or more exactly, where are you? I miss you so much, my heart isn’t whole without you... You know that. You know that my heart breaks every single second without you, how my body needs you to stay I live - I need you to stay alive. I just don’t know what to do anymore, I can’t even think straight without you around me. I can barely get out of bed without my entire body to collapse and the tears to stream down my face. I... I just don’t know what to-”

Det höga pipandet upprepades ännu en gång, hindrade mig från att ge honom det enda tecknet som fanns om min levnad. Desperat ruskade jag mitt huvud samtidigt som min kropp började frysa av de kalla strimmorna vatten som lämnat avtryck på min kind. Min mun fortsatte att ge ifrån sig protesterande kommentarer medan jag med mina knappt kontrollerbara händer tog bort telefonen från örat, klickade på samma nummer ännu en gång och pressade den mot örat återigen.

Spänt väntade jag in ljudet av hans röst som berättade för mig att det var kört, att han inte tänkte komma tillbaka. Hela min kropp höll på att falla samman sekunden då sanningen gick upp för mig. Det nu välkända plingandet avbröt mig i mina tankar och fick mig att återigen prata non-stop.

“You have to come back to me, Harry”, snyftade jag högljutt samtidigt som tårar lika stora som hagel föll från mina ögon. “This place is driving me insane and every day that goes by just makes me miss you even more. The people around here actually think that I’m okay, but do you know what? I’m not. I’m not okay. I just want you, I just need you, and everything will be okay. I just want to feel your lips pressed against mine and hear your voice of an angel one more time... That’s all I’m asking for”

Jag snyftade återigen och försökte hindra den panikattack som närmade sig mig.

“Why did we have to leave each other? Why did they think our love was so wrong? It was just love... Isn’t that supposed to be a beautiful thing? I... I don’t know what to say anymore. I guess that I just wanted to hear you say it one more time... One more time and I’ll be happy... But I guess you won’t. I... I love you, Harry Edward Styles, and no one will ever take that away from me. Ever”

 

Hennes armar låg lindade runt om min nacke medan mina läppar fortsatte att kyssa hennes dyrbara, känsliga hud. Jag tryckte min näsa mot hennes hals och slöt mina ögon. Hjärtat inom mig gick ner till sitt normala samtidigt som min kropp fick njutningen inom mig att växa mer för varje sekund. Att vara här, med henne, var allt jag någonsin skulle behöva. Allt annat kvittade.

Lugnt andades jag in hennes underbart ljuva doft samtidigt som greppet runt om hennes lilla kropp tätnade under min kontroll. Ett fnitter rymde ur hennes vackra mun medan jag lade mig bekvämt mot hennes bröst under masserandet hon gjorde vid mina lockar. Ett leende flög upp på mina läppar innan jag gav ifrån mig en djup, njutande suck i takt till hennes rörelser.

“I love you”, mumlade jag lyckligt samtidigt som mina öron lyssnade på hennes lätta, varma hjärtslag.

“I love you too, sweet cheeks”, viskade hon mjukt som svar när ljudet av hennes hjärta invaderat mitt huvud.

Mjukt kysste jag henne en bit ovanför hennes bröst och borrade in mig i hennes hud, allt för att komma så nära som möjligt. Sedan blev allt som en dimma och något som varit som en vacker dröm fick mig att uppleva en av de alla mardrömmarna jag upplevt så många gånger de senaste veckorna. Jag fick se henne slitas bort från mig, höra hennes eländiga skrikande ännu en gång och vaka över när både min och hennes förälder gjorde allt i sin makt för att sära på oss.

“Jamie!”, hörde jag plötsligt mig själv skrika av sorg och i desperata behov att få tillbaka henne. “Jamie!”

“Jamie”, mumlade jag för mig själv, omedveten av vad drömmarna hade tagit åt mig.

Plötsligt öppnade jag mina ögon samtidigt som högt flämtande for ur min mun som skrik. Förtvivlat tittade jag mig omkring, hoppades att hon skulle var där och vara redo att kyssa mina läppar, men som alltid var hon inte det och jag hade ännu en gång blivit lurad av en dröm.

Besviket kastade jag mig ner i sängen igen och stönade högt åt den irritation som fyllde min kropp. Min varma, svettiga rygg mötte hastigt den mjuka madrassen och fick det tunna materialet att klistra fast sig vid min utsatta kropp. Jag granskade mig försiktigt över hela min kropp, medveten om att det var drömmen som orsakat min kropp till kallsvettande.

Ledsen över att hon inte fanns vid min sida och arg över att en dröm stigit mig åt huvudet återigen drog jag min ena handrygg över pannan och fick bort få av de alla svettpärlorna som bildats på min hud. Trött stängde jag mina utsatta ögon och räckte ut min hand i ett desperat försök att räcka till mig mobilen. När jag sedan fått tag på den låste jag hastigt upp skärmen och gick vidare mot telefonen för att ringa.

Med en tungt lyftande bröstkorg vars hjärta inuti mig hårt trycktes mot min kropp efter min upplevelse klickade jag upp röstbrevlådan. Jag visste vad som skulle vänta mig, det hade jag gjort i flera dagar. Det var bara det att jag inte hade haft mage eller hjärta nog att öppna det och faktiskt lyssna på henne. Jag visste att det skulle smärta.

“You have 2 new messages”

“And I don’t fucking care”, fräste jag irriterat åt den inprogramerade datorrösten, allt för trött och slutkörd för att orka lyssna på hennes tjatande.

Som om att hon gjorde det för att reta mig beslöt hennes röst sig för att dyka upp igen, allt för att gå mig på nerverna.

“Message 1”

Frustrerat suckade jag och himlade mina ögon åt hennes prat. Varför skulle hon behöva prata? Ingen ville höra på henne ändå.

När jag sedan fick höra henne, den djupt förkrossade rösten på andra sidan linjen, trodde jag att mitt hjärta skulle gå uti. I mina ögon byggdes tårar av sorg upp och behovet av att ha henne i mina armar och skydda henne blev allt större. Orden hon gav ifrån sig skar sig hela vägen in i mitt bröst och fick det att obehagligt svida till. Det gjorde ont inom mig att jag inte fanns där för henne, att jag inte kunde komma och rädda henne. För hur mycket jag än ville göra det så visste jag att jag inte hade en chans. Jag skulle aldrig klara det.

I takt till att den sista meningen löpte ur telefonen hade en ensam tår lämnat mitt öga och visat upp mina känslor. Frustrerat slickade jag mig om mina läppar och försökte hämta kraft, men jag var som nertryckt i marken utan någon som helst hjälp att ta mig upp. Jag gjorde även ett försök att andas in ett ordentligt andetag, men mina lungor gjorde det ostadigt och hackande luft skar igenom atmosfären.

“I love you too, baby”, viskade jag ärligt, vetande om att min röst var svag. “But don’t you worry, I’ll come for you. I’m not leaving you here, not in this mess”

---

 

Hon tog en paus, andades in den rena luften och lät sedan den redan så hårda blicken mjukna upp och visa medlidande.

“You know that I just want you to feel good, but you have to let yourself do it too... Whatever or whoever that hurt you won’t sit on a fucking chair and judge you. I can promise you that they don’t want you to feel bad and that they’d be thrilled if they knew that you had moved on. So come on, get your stupid bag and move your lazy feet over here”

Caitlin vände sig suckandes om och greppade tag i handtaget ut mot hallen innan hon vände sig om med en blick så mörk att jag rent av blev skrämd.

“And I’ll drag you out of this room if that’s necessary, whether you like it or not”

När Caitlin en stund senare lyckats få ut mig ur rummet suckade hon frustrerat åt tiden och drog mig i handen. Hennes fötter styrde oss båda över den nu bekanta omgivningen jag befunnit mig i de senaste veckorna samtidigt som ljud av högt fnitter passerade mitt huvud. Dess atmosfär var egentligen lugn och glad, men känslorna i min kropp fick de att ändras och allt det dåliga att visas genom mina ögon. Greppet runt min handled hårdnade när mina fötter vägrade att hänga med i Caitlins höga takt.

En frustrerad suck löpte ur hennes mun, men så fort hon såg mitt förtvivlade ansiktsuttryck försvann hennes ilska med vinden och hela hennes kropp blev uppslukad av oro.

“Honey...”, viskade hon tyst och lät sina fötter stanna vid det hårda stenunderlaget i utekorridoren.

Vinden greppade tag i hennes vackra hår medan hennes ögon utforskade mitt förstörda ansikte och de torra läpparna lätt smektes av hennes rosa tunga.

“I’m fine”, mumlade jag lögnaktigt och ruskade mitt huvud.

Det var orden jag sagt så många gånger de senaste veckorna att meningen med dem inte längre verkade ha någon betydelse. Jag visste knappt inte ens vad det menades som längre, men en sak visste jag, och det var att jag inte var det. Jag var inte okej, hur mycket jag än försökte tilltala mig det.

“Let’s just...”

Jag klämde hårt samman mina läppar och försökte hindra de tårar som ville rymma ur mina ögon i jakt på tid. När smärtan i min hud blev allt för stor och jag lyckats dra ner på trycket i mina ögon lade jag in ett av mina falska leenden och nickade mot klassrummen längre bort. Jag lyckades inte få mig själv till att fullborda meningen, men det verkade inte spela någon roll när Caitlins försök till ett leende nådde mina ögon och hennes hand återigen tog min.

I tystnad vandrade vi genom de fulla gångarna samtidigt som doften av blommor och träd fyllde våra huvuden och fick oss att slappna av. Hur mycket jag än hatade stället, hur mycket jag än ville ta mig härifrån, så kunde jag inte protestera emot att här inte var fint, för det var det.

Tillslut stannade Caitlin framför en av de alla stora, bruna dörrarna in till klassrummen. Hennes tecken på tystnad gav mig en bekräftelse över att det var där jag skulle spendera mina kommande timmar och att det var dags för mig att gå. När min kropp inte lyckades ge ifrån sig någon rörelse eller ord som ett ja på hennes rörelser, suckade hon återigen och tryckte sin kropp mot min. Jag försökte omfamna henne på samma sätt som hon gjorde med mig, men mina armar tycktes inte vilja arbeta och min kropp var allt för stel för att dela ut reaktioner.

“It’ll be okay, I promise you”, viskade hon tyst och tryckte sina armar tätare runt min kropp.

Jag försökte hindra tårarna från att rinna medan jag lyssnade till hennes ord och tog in hennes beröring, men min hjärna var fortfarande allt för skadad för att kunna få mig till att prata.

“I’ll... I’ll see you at lunch, okay? I promse to meet you up there”

Hennes försök till att muntra upp mig och att få osäkerheten inom henne att försvinna fick mig att lätt le som tack för hennes omtanke. Jag lade sedan min darriga hand på den stora ekdörren och tvingade upp den med den lilla styrka jag hade kvar inom mig. Tystnad uppstod i rummet när min kropp vandrade in över golvet med varje enstaka blick på mig. Den tunnhåriga läraren tittade skarpt på mig medan han slickade sig själv om läpparna och skakade sitt huvud.

“Look who decided to show up... Take a seat, Miss Johnson. You have a lot to catch up on”

Med en enkel nickning avfyrad från mitt håll tog jag mig över golvet med blicken i backen på mina skor. Hjärtat i mitt bröst skakade av rädsla och dunkade hårt mot min kropp. Jag var vettskrämd, det kunde jag inte förneka, men en sak var jag säker på. Och det var att jag skulle kämpa oavsett vad. Inte bara för Caitlin skull så att hon skulle slippa oroa sig, utan för min egen så att jag en dag kanske kunde släppa mig själv fri och låta mig vara... Lycklig.

Caitlin suckade djupt och himlade sina ögon när hon hörde mina protesterande klagomål.

“Don’t be so childish, Jamie. No one will ever notice it” Hon lyfte sedan sin blick och tittade in i mina djupt bekymrade ögon. “I don’t know who this guy is, but he clearly hurt you as fuck. I don’t know what he did either, but to judge from how sad you are, it was something really bad”

Hon suckade och klämde ihop sina bekymrade läppar innan hon undvek min blick och försökte samlade styrka för att bilda ihop några fungerande meningar. Hon ville förklara hennes tankar med de starka reaktionerna hon hade och få mig att förstå vad det var hon menade, innan hon mötte mina ögon ännu en gång. Jag visste inte hur, men på något sätt hon lyckades hon rakt igenom mig.

“You need to fix this. You have your chance right here, Jamie. I won’t let you miss it”

Hon lutade sig bak i utmattning och lade armarna i kors i väntan på mitt svar. Tyst granskade jag henne i tankar ifall jag skulle göra som hon sa innan jag diskret bet mig i tungan och suckade i missnöje.

“Fine”, gav jag mig, medveten om att det inte skulle hjälpa att klaga.

Jag drog sedan upp telefonen ur påsen, kramade ihop den i handen och reste mig upp med Caitlins ljusa tjut i bakgrunden. “But if I get caught, I blame you”

“I miss boys”

“I hate that this is a school for girls only”

“They can’t even come for a visit”

“This is crazy”

Jag lyssnade halvt på när tjejerna satt i en ring på stora kuddar och pratade skvaller till varandra. Antingen pratade de om det faktum att skolan faktiskt bara var öppen för tjejer eller om de killar de saknade och inte ens kunde hälsa på. Jag försökte hålla mig så långt bort som möjligt och söka mig bort med blicken, men jag kunde känna hur Caitlin då och då sneglade över mot mig för att försäkra sig om att jag mådde bra. Jag hade fortfarande inte börjat prata om varför jag var ledsen och hoppades att de inte skulle komma på anledningen heller.

Tveksamt vände jag ner mitt huvud mot mina knän i ett försök att gömma mig. Jag lät håret falla framför mina ögon och mina små, smala fingrar att leka med varandra som sysselsättning vid mina ben. I ögonvrån kunde jag känna Caitlins brännande blick, men valde att ignorera den som att jag inte känt av den. Fortfarande var mitt minne färskt ifrån när Caitlin bara för någon timme sedan kommit in i rummet och hittat mig gråtandes bredvid min säng. Jag hade varit förstörd och helt utan förmåga att prata, vilket var skönt då jag slapp en massa frågor.

Saknaden efter Harry var större än jag någonsin kunde ana att den kunde bli och smärtan i mitt bröst var för stor för att kunna beskriva. Hon hade tvingat mig upp från min fosterställning, lagt armarna runt om mig och försökt skydda mig från all den ondska jag utsattes för. Jag uppskattade all den tid och oro hon lade ner på mig, men kunde inte låta bli att tänka att det aldrig skulle hjälpa. Så länge jag var utan Harry skulle mitt hjärta aldrig kunna läka och bli helt igen.

“Jamie?”

En frågande röst väckte upp mig från min depression och fick mig att lätt lyfta huvudet. Förvirrat tittade jag mig omkring, undrande över vad de frågat mig. Alla tjejernas ögon var spända på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle öppna min mun och tala, men jag hade varken lust eller en aning om vad jag skulle säga. Efter ett tag blev blickarna för mycket och pressen på mina axlar växte.

Obekvämt gjorde jag ett försök till att byta min bekväma position medan jag oförstående bet mig i innerdelen av min kind. Jag kunde känna en stark blodsmak uppstå bland mina smaklökar, något som jag var tvungen att skarpt hålla tillbaka för att inte avslöja.

“Why did you began here?”, frågade tillslut den röst som innan dragit in mig i samtalet.

Stumt tittade jag ut i ringen med blicken seglande över alla de frågande, men vänliga blickarna. Ännu en gång kunde jag känna hur den nu vanliga, enorma klumpen uppstod i min hals och hur tårarna samlades i mina ögon. Återigen fick jag honom på tanken, den pojken som fick mig att kollapsa helt. Jag skruvade mig fundersamt i brist på rörelser, något som slutade med att jag ställde mig upp med andan i halsen.

“Sorry, I have to use the bathroom”, förklarade jag hastigt bort mig, kämpande med mig själv att hålla känslorna i schack.

I hopp om att komma bort från mänskligheten rörde jag mig bort från folkmassan och vidare mot toalettavdelningen längre ner i korridoren. I fasa av att bryta ihop fullständigt flög min blick över alla de olika dörrarna in till rummen där flickor sov samtidigt som jag tungt svalde. Jag ville få bort den stora klumpen som hindrade mig ifrån att andas normalt, men den tycktes aldrig vilja försvinna och jag visste inte heller vad jag skulle göra åt det.

Darrigt placerade jag mina händer på den vita, ek dörren och tvingade upp den. Mina ögon fick bevittna den vanliga synen av offentliga toaletter och jag tvekade inte en enda sekund när mina fötter tog mig mot ett av båsen. Vid det laget hade tårarna börjat strömma längs mina kinder och paniken hade börjat inta min kropp. Jag var livrädd, även om jag förmodligen var tryggare här än på de flesta ställena. Allt jag ville var att ha Harrys armar lindade runt min kropp, det var allt jag bad om.

Frustrerat lät jag tårarna ramla ner medan jag tog mig in i ett av de små rummen och förvirrat stampade omkring. Min kropp var darrig och jag försökte hålla händerna under kontroll medan de olyckligt for upp mot mitt huvud i avsiktlighet att skydda mitt ansikte. Kluckande av gråt for igenom mina öron och ekade genom de tomma väggarna samtidigt som jag fortsatte att upprepa vändningarna runt om i det lilla utrymmet.

Sorgset tittade jag mig omkring, sökandes efter något att sätta mig på. Det första föremålet mina ögon fann var var toaletten som jag bara några sekunder senare befann mig på. Mina ben vilade utmattade mot golvets hårda yta samtidigt som mina armar tog stöd av låren och pressade upp handflatorna i mitt ansikte. I mitt bröst rymdes det inget annat än smärta och jag visste inte vad jag skulle ta mig till längre. Det enda jag visste var att det inte kunde fortsätta såhär.

Plötsligt hörde jag hur dörren segt gnisslade till och släppte in fötter i rummet. I desperat behov av att få vara ifred knep jag hårt samman mina läppar och hindrade sorgen från att tränga igenom. Mina ögon granskade så gott som det gick fötterna som drogs över det kalla golvet. De sökte efter något, eller snarare någon, och den någon var jag. Det var jag hundra procent säker på.

Kämpande fick jag trycka ner mina spetsiga tänder i underläppen, allt för att inte släppa ur mig det gråtande som höll på att kväva mig innefrån. När jag såg fötterna röra sig bort från mitt bås och vidare så långt att jag inte längre kunde se dem, slappnade jag av och slöt mina ögon. Jag hörde sedan en dörr öppnas som sekunden senare stängdes igen. Det var något som gav mig en bekräftelse på att hon var borta, att jag återigen kunde släppa ur mig de starka känslorna inom mig.

Ljudet av högt snörvlande och skrik av tårar ekade genom väggarna återigen och gav min kropp tillåtelse att kollapsa. Jag var för upptagen av att släppa ut all min smärta och dess skadande för att ens märka den återigen öppna dörren och de sökande fötterna. Springande ben togs över golvet och förde flickan mot mitt bås. En dörr öppnades, en chockad flicka stod bakom den och hennes ruskande huvud avslöjade hennes förtvivlad. Jag märkte inte av henne, det var som att jag var inlåst i min egna lilla bubbla och inte kunde ta mig ut därifrån.

Mina fasansfulla skrik fyllda med mardrömmar upphörde inte förrän jag kände två starka armar lindas runt min kropp. De tryckte mig mot henne samtidigt som hon gjorde allt i sin makt för att få mig att känna mig trygg. Jag hade tvingat mig själv till att öppna ögonen, men kunde inte sortera alla mina reaktioner och känslor. Jag satt som förstelnad medan Caitlin vaggade mig fram och tillbaka som ett litet spädbarn och lovade mig att allting skulle bli bra.

Tårarna fortsatte att forsa längs mina kinder medan jag stumt stirrade ut över hennes axel. Hennes varma hand rördes över min rygg i lugnande rörelser och försökte mjuka upp min stela, orörbara kropp.

“He’s gone...”, viskade jag tyst för mig själv, inte medveten om vad jag själv pratade om. “He’s not coming back”

Jag stirrade blankt ut mot väggarna framför mig samtidigt som svidandet av tårar droppade ur mina ögon.

“He left me. He didn’t come after me”

Plötsligt sänktes min barriär och jag fick tillgång till min förstörda och plågade hjärna. Tankarna började arbeta och försökte få mig att förstå situationen, men ingenting hjälpte. Min rörlighets förmåga var som stulen och varje del av min kropp var som förstelnad.

“He said that he loved me...”, viskade jag förtvivlat, inte vetande vart jag skulle ta vägen. “And now he has left me. He said that he’d never leave me, he said that he loved me”

Rörelser upprepades över min rygg innan min kropp utsattes för hastigare vaggande från Caitlins ledande armar.

“What happened to you?”, mumlade hon oförstående, förtvivlad över situationen då hennes vän satt som förstelnad och utan förmåga att kommunicera med omvärlden.

“Are you sure that you’re okay?”

Caitlins oroliga röst ekade genom mitt huvud samtidigt som hennes bekymrade blick vandrade över synen framför sig. Trött nickade jag och lade ett extra lager med täcke om mig, försökte att skydda mig från all fara som jag tycktes utsättas för.

“Yes, I’m fine. Like I said, it’s been a tough month”

Caitlin suckade åt mitt svar, skakade sitt huvud och placerade sig precis brevid mina fötter. Madrassen tog emot från hennes tyngd och fick mig att lätt lyftas upp av den plötsliga förändringen.

“Drink this”, uppmanade hon beordrande och räckte över en kopp te till mig.

Motvilligt tog jag emot den och förde den mot mina läppar. Jag lät den varma vätskan snudda mina läppar och sedan vandra sin väg genom min kropp. Jag slöt mina ögon och njöt. Den gjorde sitt jobb bra, den höll mig lugn och fyllde mig med värme.

“This is not good for you, Jamie”, bekymrade Caitlin sig suckandes och skakade sitt huvud. “I’ve never seen anyone like that before... I couldn’t make you stop, it was impossible. You just kept going”

Tyst stönade jag och lade ifrån mig tekoppen hon precis gav mig. Jag lät mina ögon söka igenom hennes, osäker på om jag ville berätta det som snart skulle segla ur min mun.

“I don’t know what’s wrong with me, okay?”, suckade jag tungt. “I just can’t stop thinking about this one thing. It keeps going in my head, over and over again. It forces me to relive that painful moment once again and... I just can’t control myself anymore. It’s too painful to even think about, even worse to re-live it”

Caitlins plågade blick såg in i min medan hon skakade sitt huvud. Hennes hand nådde sekunden senare mig och fick den varma chocken att inta min kropp. Hennes beröring fick mig att hoppa till då känslan direkt överfördes till min kropp och avslöjade den värmen och allvarlighet hon bar runt på.

“I’m going to help you through this, Jamie. I’m not letting you do it alone”

Ljudet av en skrikande flicka med tårar sprutandes längs hennes kinder fångade återigen Harrys uppmärksamhet. Synen fick hans hjärta att krympas ihop och smärtan att växa. Han ruskade frustrerat huvudet åt sin mor och började röra sig framåt i rummet, även om hans mor sagt att det var precis det han inte skulle göra.

“Harry!”, hördes röster bakom honom, men det var röster han ignorerade.

“Please, Harry!”, ropade Jamie darrigt i ett försök att få hans hjälp.

Stora, känslofyllda tårar rann ner längs hennes kinder i takt till hennes kämpande att komma loss från hennes fars skrikande och släpande, men hennes styrka var allt för låg och hennes kropp var för svag för att ta emot alla reaktion.

“Don’t let him take me! Please, I beg you! Don’t let him take me away from you!”

Harrys ben satt fart, sprang den lilla biten som fanns och försökte få bort den djupt gråtande flickan framför honom.

“Let her go!”, fräste Harry våldsamt och försökte få Jamie intill sig och skydda henne, men hennes fars starka armar hade en styrka allt för stor för den förtvivlade pojken.

Han försökte sig på ännu ett tappert räddningsförsök, men hindrades av den förtvivlade mamman han hade bakom sig. Ilsket greppade hon tag i Harry, drog honom bak mot sig och pressade händerna mot hans bröst för att få bort honom.

“You touch her and your dreams about The X-Factor is gone! Do you hear me? Gone!”

I en kort sekund ägnade han en sekund åt sin mor, slickade sina läppar och lät tankar föras genom hans huvud. Sedan hörde han det, den bedrövade rösten, det tunga snyftandet och skriken vars hopp var att befrias. Synen av att den flickan han älskade mest av allt blev omkring släpad och bortförd fick hjärtat i hans bröst att svida, något som inte skulle repareras om hon inte blev beskyddad. Det spelade ingen roll hur stor hans dröm än var, drömmen om att rädda och vara tillsammans med henne skulle alltid vara större.

Han slet sig förbi sin mor, inte tillräckligt beroende av hans egentligen största dröm, och gav sig efter Jamie. Men hennes far hade redan lyckats släpa ut henne ur huset och lät de varma strålarna från solen i detta fallet irritera hennes hud. Hon skrek, försökte kämpa emot, men hennes ord blev som viskningar så fort de lämnat hennes mun. Harry hade en tanke i huvudet, en enda tanke, och det var att rädda henne. Det spelade ingen roll vad som krävdes, han var tvungen att få tillbaka henne. Han kunde inte förlora henne nu.

Förtvivlat tog hans ben honom ut genom dörren och förbi alla de skuggor som egentligen skulle skyddat hans kropp. Han kunde se hur flickan framför honom för var sekund gled mer ur hans famn än någonsin och hur hon snart skulle vara borta föralltid. Paniken växte i hans kropp när hennes far tvingade in henne i bilen och stängde dörren bakom henne. Han gav sig sedan in efter väskorna, kastade de i bagaget och sprang mot förarsätet. Harrys andetag blev allt mer andfådda och hans hjärta bultade hårt i bröstet när han tog de sista stegen fram.

Panikartat ryckte han tag i handtaget med Jamies skrikande gråt i bakgrunden. Hennes händer bankades mot rutan och bad honom att släppa ut henne med tårar rinnandes vid hennes känsliga, berörda hud. En motor startades, Jamies skrek blev högre och rädslan i Harrys bröst växte. Tiden var knappt, det visste Harry, men han kunde inte sluta nu. Han kunde inte ge upp om henne.

“Jamie!”, röt Harry ilsket, slet i handtaget ännu en gång och följde med den stora bilen när den började köra sin väg ut ur parkeringen.

Han hängde fast, försökte få den att stanna, men hennes far gasade bara på allt mer och tvingade Harry att flytta på sig. Han slog på rutan, bad om att den skulle öppnas och att han skulle få sin prinsessa i sin famn, men ingenting hände. Bilen bara ökade takten och gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Harry satt fart på sina ben och sprang efter bilen. Han tog i som aldrig förr och sprang som om det vore livet, för det var det. Hon var hans liv.

När bilen sedan kommit allt för långt borta och när Harry inte orkade bära sina ben längre, föll han hårt mot marken och lät den hårda asfalten ta emot hans utmattade knän. Sorgen intog hans kropp och fick de starka känslorna att orsaka tårar i hans ögon. Han bet sig frustrerat i läppen i ett försök att hålla tillbaks alla känslor, men tårarna var för starka och en ensam, kall tår lämnade plötsligt hans vänsteröga. Hon var borta.

“It’ll be better this way”, hörde han plötsligt en röst viska samtidigt som en hand placerades på hans axel.

Förtvivlat tittade Harry upp, blickade in i hans mors ögon och försökte få henne att se hans sorg, men det gjorde hon inte. Harry bara ruskade sitt huvud och vände sig bort från henne.

“Where are you taking her?”, frågade han förtvivlat, tittade ut bland vägen och försökte hitta den bil vars hjul bar på hans kärlek.

“Boarding school. You won’t be able to see each other and we’ll not let you do it either. These feelings has to go away, Harry. You can’t fall in love with your own sister”

Harry ruskade sitt huvud och försökte få bort de tomma känslorna i hans röst.

“But I love her”, viskade han tyst och lät ännu ett par tårar ramla ur hans förstörda ögon.

Han kunde höra ett avlägset suckande falla ur hans mors mun, men det var inget han orkade lägga energi eller uppmärksamhet på. Allt han kunde tänka på var henne, hans prinsessa. Han lovade att aldrig släppa taget om henne, att han aldrig skulle låta henne glida ur hans famn. Men nu var hon borta och han visste att det inte spelade någon roll hur mycket han än försökte, han skulle aldrig få tillbaka henne. Hon var borta. Föralltid.

“It was really nice to meet you, Jamie. I look forward on seeing you in the future”

Hennes omfamning tog väl hand om min kropp och fick mig att omges av värme i några korta sekunder. Jag log åt henne, även om jag visste att hon inte såg det, och gned lätt min hand upp och ned längs hennes rygg ett fåtal gånger innan vi drog oss undan från varandra.

“It was nice meeting you too, Gemma”

Jag hörde sedan en djup harkling som berättade för mig att det var dags att gå, något som fick mig att vända huvudet mot Harry med ett leende. Hans hand letade sig lätt in i min och flätade samman våra fingrar innan han riktade blicken mot Gemma.

“I’ll call you later, Gemma. Okay?”

En nickning avfyrades från Gemmas huvud och fick Harrys hand att ta ett stadigare grepp om min och dra mig tätt intill sig.

“Well, let’s go then. Are you ready, baby?”

Hans blick trängde sig in i min och gav känslorna inom mig panik. Bara en blick från de gröna ögonen kunde få mig att falla pladask till marken. Jag nickade som svar, gav honom ett leende och vände mig sedan om i takt till hans kropp.

“Bye Gemma!”, hälsade både jag och Harry medan vi vandrade vår väg nedför trappan och ut över trottoaren.

Vi gick ett tag i enbart tystnad, men det var inget pinsamt eller spänt läge, det var en helt perfekt, avslappnad tystnad. I min kropp växte lyckan av att ha honom vid min sida allt mer. Ingen skulle någonsin förstå min kärlek till den där pojken.

“Jamie?”, hörde jag plötsligt hans djupa röst fråga.

Jag hummade som svar och tvingade upp mig själv till verkligheten. I ett försök att få det att ske ruskade jag hastigt mitt huvud.

“I’ll have to sort some things out for an hour or two, which means that you have to walk your way home all alone. Will you be alright?”

Hans oroliga klinga vandrade genom min hörsel och fick mig att lätt fnittra till av ro. Det var hur gulligt som helst hur orolig han var av sig.

“Yes, of course. I’ve walked these streets before”

“Are you sure?”

Jag nickade självsäkert och höll min blick på vägen innan Harrys kropp slutade röra sig och drog mina fötter till ett stop. Han släppte lätt våra ihop flätade händer och log mot mig med ett vackert leende. Hans tumme rörde sig upp mot min kind och smekte lätt min hud innan han lade huvudet på sned.

“You’re the best. See you at home?”

Jag nickade återigen, allt för tagen av hans beröring. Hans leende växte allt större och fick honom att plantera en kyss på det området hans precis rört, sedan vände han sig om och vandrade bort från mig. Jag stod och granskade honom en stund, fick syn på det vackra håret studsande mot huvudet och hur hans fötter bar honom längre bort från mig. Sedan log jag, kände värmen sprida sig i min bröst och tillät sedan mig själv att vandra bort från den plats vi precis befunnit oss på.

“Are you ready?”

Hans kraftiga, mjuka hand fick all luft mellan våra händer att pressas ur när han drog min hud tätare mot hans. Osäkert nickade jag mitt huvud samtidigt som hjärtat i mitt bröst hårt pumpade och fick mitt huvud att förvirrat snurra. Oroligheter om första intrycket vandrade omkring i mina tankar och gjorde mig illamående. Vad skulle jag göra ifall hon inte gillade mig?

“Yes”, ljög jag nervöst och slickade desperat mina torra läppar och försökte få bort alla de dåliga tankarna och känslorna inom mig.

Harry nickade lätt sitt huvud åt mitt svar och lutade sig framåt. Han harklade sig högljutt i ett försök att rena sin strupe samtidigt som han pressade sitt finger mot den lilla knappen framför honom. Ljudet av klingande fyllde min hörsel när mina ögon granskade honom medan han böjde sig bakåt mot mig igen.

“Oh, and Jamie?”

Hans roade röst for igenom mitt huvud och fick mig att lätt humma som svar. Utrymmet mellan våra händer minskade återigen.

“I love you too”

Stumt vände jag huvudet mot hans riktning och kände hur chocken intog min kropp. Jag kunde känna hur min mun öppnades av förvåning samtidigt som jag stirrade på honom. Hans vackra läppar var klädda i ett lekfullt leende samtidigt som ett lågt skratt fick hans bröstkorg att bullra. Innan jag ens fått chansen att svara öppnades dörren in till lägenheten och fick mig att vakna upp till verkligheten. Jag kunde känna hur en varm känsla uppstod i mitt bröst och hur ett leende vandrade upp över mitt ansikte. Mer hann jag inte tänka innan jag omfamnades i en mjuk kram av Harrys syster och hennes varma ord och komplimanger hördes genom mitt huvud.

“You’re so mean”, beklagade Harry sig med djupa ögon och skakande huvud.

Jag skrattade roat åt honom, klappade honom lätt på låret och lät mina ögon segla in i hans.

“I know you love me”

“You know I do”, viskade han tyst tillbaka.

Hans ögon träffade mina och glimrandet i hans blick fick mig att bli knäsvag. Varje centimeter av min kropp rös till av hans bara blick och fick håret vid min nacke att upphetsat resa sig. Hans huvud lutades sedan framåt medan hans ögon avslappnat stängdes. Jag gjorde likadant och lät sedan hans mjuka läppar försiktigt tryckas mot mina i en romantisk kyss. Den varade inte länge och vi fördjupade inte den, men bara känslan av att ha honom i min närhet fick fjärilarna i min mage att flyga.

“You’re so cute”, hörde jag Gemma djupt sucka samtidigt som vi avlägsnade oss från varandra.

Generat höll jag blicken i backen då jag inte kände mig alls beredd eller säker på hennes komplimang.

“I’m going to put these dishes away. It’ll only take a minute”, sa Gemma med ett leende samtidigt som hon plockade ihop alla tallrikar.

“I’ll help you”, erbjöd Harry sig genast och reste sig upp för soffan. Jag kunde se ångern i hans ögon när han lät klamrade fast sina händer vid låren och drog bak blicken på mig.

“Will you be okay?”, frågade han oroligt och bet lätt i sin läpp. Ett skratt for ur mina läppar och jag tittade på honom. Han var för gullig.

“Yes, of course I will. Come on, go and spend some time with your sister”

Ett leende spred sig hastigt över Harrys vackra ansikte och sopade bort alla spår av bekymmer. Han böjde sig sedan fram och lät hans läppar smeka min kind. Jag fnittrade till när de ljuvliga lockarna kittlade min känsliga hud.

“You know that you’re my favourite girl, right?”, viskade han förföriskt och lät den raspiga rösten fylla mitt huvud. Bara ljudet av honom fick mig att bli varm inombord och hela min kropp att skaka av kärlek.

“And you know that you’re my favorite butthead, right?”

Känslan av hennes läppar tryckta mot mina fanns fortfarande kvar på min hud medan jag vandrade min väg bort mot köket. Försiktigt lät jag den rosa, känsliga huden slickas av min tunga, desperat efter att smaken av henne skulle hålla sig kvar så länge som möjligt.

När jag kom in i köket gick jag fram till Gemma, placerade en gömd kyss precis vid hennes högra kindben och tog sedan tag i handduken bredvid henne för att ta hand om de föremål hon skulle skicka vidare mot mig.

“You look really happy together, little brother”, hörde jag henne säga samtidigt som hon räckte mig några koppar från diskhon.

Jag kände hur ett leende smög sig upp på mina läppar och hur ett skratt letade sig ur min mun samtidigt som jag torkade av porslinet.

“We are happy”, bekräftade jag henne seriöst med en enkel nickning.

“And she seems as such a wonderful girl. I can see why you fell for her”

Jag ryckte mina axlar och gav henne ett leende innan jag fortsatte med mitt torkande.

“She’s amazing, and she’s mine. I just don’t want this to end... Not now, not ever”

“I know you don’t”, suckade Gemma sorgset och ruskade sitt huvud. “But they’ll find out, Harry. One way or another, they’ll find out about this”

“I don’t care”, mumlade jag bittert och höll min fokus på det mina händer arbetade med.

Jag kunde känna hur ett moln av känslor for in över mig och fick mig att tappa humöret. Jag vägrade att släppa taget om henne. Det spelade ingen roll hur mycket vi än blev påkomna, jag kunde inte släppa taget om henne nu.

“You should care, Harry”, envisade sig Gemma och sneglade på mig från sidan.

Frustrerat suckade jag och slutade upp med mina rörelser. Jag riktade mitt huvud mot henne och gav henne en trött blick i samband med att jag skakade mitt huvud.

“But I don’t, Gemma. It doesn’t matter what they’ll do, I’ll come for her”, berättade jag allvarligt utan att så lite som bryta vår ögonkontakt. “I won’t leave her”

När min blick hade varit spänd i Gemmas allt för länge kunde jag känna hennes panik komma krypandes, något som fick henne att bryta vår ögonkontakt.

“Have you told her yet?”, bytte hon genast samtals ämne och började återigen diska.

Jag återgick genast till mina sysslor och skakade generat mitt huvud. Jag visste att jag var tvungen att göra det.

“You don’t even have to say it, Gemma. I know that I have to”

Ännu en gång hörde jag Gemma sucka åt min bitterhet och hur hennes blick vändes mot min. Jag ville inte möta den, men jag kunde känna hennes blick bränna från hur långt avstånd som helst. Det var bara att ge upp och låta henne vinna i sådana situationer.

“This is not a game, Harry”, klargjorde hon allvarligt medan hon skakade sitt huvud. “You’re going to break this girl’s heart if you don’t tell her”

Jag sänkte min blick och tittade ner på mina skor; inte medveten om mina egna handlingar och känslor.

“No, I won’t break her heart. I wouldn’t let myself do that”

“Well, you will do it. And do you know what? I don’t think she’ll ever forgive you if you do it, no matter how hard you’ll try”

Med hennes hårda ord vilandes i mina tankar vände jag mig ännu en gång om och stirrade ner i bänken. Pölar från det grumliga vattnet låg utspridda över ytan och fick mig själv att speglas i den glansiga vätskan. I min blick kunde jag inget annat se än en bekymrad pojke som hur mycket han än försökte, inte kunde sluta frukta den hemska känslan som växte i hans bröst. Jag visste att jag behövde göra allt jag kunde för att inte tappa henne, men situationen vi satt i var redan svår som den var och tankarna i mitt huvud fick inte saken att bli lättare.

---

“Stay close to me. I refuse to lose you again”

Hans djupa viskning ekade genom mitt huvud och fick mig att villigt trycka mig så närma honom som möjligt. Jag kunde inte vara för nära, men inte heller för långt bort för att oroa honom. Att hitta balansen mellan de två valen kunde vara ganska svårt då det praktiskt taget alltid fanns någon som iakttog dig från en eller en annan vinkel.

Jag nickade som svar, även om jag visste att han inte såg det, och följde efter honom tätt i hälarna medan vi gick igenom den fullproppade salen. Ljudvolymen var otrolig hög och vi försökte desperat hitta Anne för att berätta för henne att vi skulle gå hem. Jag hade verkligen ingen lust att stanna kvar, inte efter vad som hände med Luke. Bara tanken fick mig att rysa. Hur kunde jag tro på Luke, men inte Harry? Det var vansinne.

Efter ett tag kände jag hur kroppen framför mig tvärt stannade och böjde sig fram. Han startade en konversation med sin mor och försökte göra allt i sin makt för att överrösta alla de röster som hördes samtidigt i det stora rummet. Jag höll mig mest i bakgrunden då jag visste att min röst skulle brista ifall någon pratade med mig, men även för att jag visste att jag såg ut som en tvättbjörn i ansiktet och inte ville skrämma någon. Jag hoppades helt enkelt att Harry skulle sköta snacket själv och fixa hem oss båda.

Plötsligt kände jag hur en hand placerades vid min svank och försiktigt styrde mig framåt. Förvirrat lyfte jag mitt huvud och fick genast syn på Harry som höll en seriös mask över ansiktet medan han förde mig genom folkmassan.

“You’re not feeling very well, so I’m taking you home”, informerade han menande och gav mig en allvarlig blick, sedan tog han de sista stegen genom den fullpressade lokalen ut i den varma sommar natten.

“But what about Anne? What did she say?”, frågade jag förvirrat, orolig över alla de frågor som jag anade skulle komma senare.

“She said that it was nice of me to offer myself and that she thought that it was fun that I showed some kindness”

Han fnös åt sig själv och skakade sitt huvud så att de lockiga hårstråna studsade på hans huvud. “If she only knew what we’re actually doing”

Jag log generat och ryckte försiktigt på mina axlar. Jag puttade sedan honom lätt i sidan och försökte fånga upp hans mörka, stirriga blick.

“What she doesn’t know, doesn’t hurt her”

“Do you need help with the rest of it or can I go an-”

“I’m fine, thank you”, avbröt jag hastigt den babblande arbetaren och drog försiktigt handen som en smekning längs den vackra, mörkbruna hästens päls.

Jag drog bort min blick från den förvånade och sura hästskötaren och spände den på det vackra stoet jag hade framför mig. Hennes vackra, svarta man hängde ner längs hennes hals medan hon hungrigt tuggade i sig gräset framför henne. Hon gnäggade då och då till medan hennes svans lätt viftade. Solen stod högt på himlen och brände hårt ner på min lättklädda, redan så varma hud. Vinden hade så gott som slagit av och nu blåste inte en enda vindpust.

“Hey girl”, viskade jag tyst medan jag upprepade mina smekningar längs hennes kropp. “Do you mind taking me on a ride?”

“Jamie stop giggling with that horse thing and get your lazy ass up on it! I swear to God that I’ll fall of this thing any minute”, gnällde Harry nervöst samtidigt som hans stora händer höll ett krampaktigt grepp om det svarta skinn tränslet.

Hans blick fladdrade oroligt omkring i ett försök att komma bort ifrån det tillstånd där han kände sig vettskrämd av höjden och i rädsla av att ramla av. Att döma från hans oroade blick och kroppspråk kunde man dock säga att det inte gick så bra.

Det andra vackra stoet han satt på hade vit, len man lätt tryckt mot halsen som matchade till den isabellfärgade pälsen. Jag skrattade roat åt honom och hans fånighet samtidigt som mitt huvud ruskades tillsammans med min klappande hand. Sekunden senare tog jag ett försiktigt grepp om sadeln på stoets rygg, placerade ena foten i stigbygeln och pressade mig själv uppåt. Jag satte mig till rätta och tog tag i tränset på samma sätt som Harry, fast i ett lösare grepp, innan jag tittade kärleksfullt på honom.

“Well, are you ready?”, frågade jag exalterat och fångade upp de osäkra, vågade ögonen.

Han suckade lätt och tvingade sig själv att le, allt för min skull, och lika snabbt som blixten kom det vackra leendet jag tyckte så mycket om tillbaka till hans läppar.

“Let’s do this”

Solen lös starkt i mitt blonda, långa hår samtidigt som min kropp hoppade till takten av hästens travande. Jag kände hur ett leende letade sig upp på mina läppar, visade min lycka och hur mycket jag njöt av situationen. Ljudet av hovar som trycktes mot gräset och gnäggande som passerade öronen fyllde upp hela mitt sinne och jag kunde inget annat tänka på att jag hade tur att ha en pojkvän som Harry. Om det inte var för honom så hade inte det här hänt, jag hade aldrig fått göra det jag älskade mest av allt.

Försiktigt sneglade jag över på den brun-lockiga pojken och granskade hans vettskrämda fastklämande runt tyglarnas läder. Hans fötter pressades nervöst samman mot stoets mage tillsammans med de stigbyglar som han kämpande pressade ner.

Jag skrattade roat åt honom, ruskade mitt huvud och växlade blicken fram och tillbaka mellan ängarna och Harry.

“How’s it going, baby?”, frågade jag lekfullt samtidigt som jag försiktigt drog i tyglarna och sa till hästen att sakta ner.

Vi flög inte längre över gräset utan gick försiktigt fram i takten av hästarnas andetag. Ett förvirrat huvud flög åt min riktning och fick hans ögon att avslöja den skräck som gömde sig inom honom. Hans sto gjorde så fort hon märkt av det likadant som mitt och fick farten att halveras. Jag kunde se lättnad fylla Harrys vackra ögon innan han tappert kämpade för att le mot mig. Jag skrattade återigen. Tur att han fick den hästen som han fick.

Jag valde att ignorera den frågan jag precis sagt och gjorde ett nytt försök att tala till honom med skrattet trängandes i min strupe.

“Is it fun?”

Jag kunde se hur en tillgjord nickning motvilligt kom från hans huvud och hur en stor klump i hans hals försökte sväljas ner. Jag skrattade roat åt honom. Man såg klart och tydligt att han inte trivdes uppe på hästryggen och att han rent ut sagt var livrädd.

“Do you want to head back to the farm?”, föreslog jag lätt, även om jag personligen kände för att stanna med hästen föralltid.

Ett hastigt ruskande lämnade Harrys huvud och fick lockarna på det att flyga omkring i farten.

“No, it’s okay. I know how much this means to you”

Ännu en gång skrattade jag åt honom innan jag skakade mitt huvud.

“Harry, you’ve done enough. You don’t have to pretend that you like it, I can see that you’re terrified”

Harry öppnade sin mun för att protestera, men jag hindrade honom från att ytta några försvarande ord innan de ens hunnit lämna hans fylliga läppar.

“Don’t you even try to deny it, I know it’s true. Come on, let’s go back”

Jag såg hur ett lättat leende smög sig upp och hur hans ljusa ögon försökte fånga min blick. Försiktigt log jag tillbaka, sedan bröt jag vår kontakt och vände håll för att ännu en gång känna de snabba hovarna tryckas mot marken och vinden ta tag i mitt hår.

Ett mjukt, långt finger smög försiktigt sin lekfulla väg uppför min kropp och vidare mot ansiktet. Det tippade roat omkring längs min ömtåliga kind och stannade uppe vid mitt öga där det sedan greppade tag i några hårslingor för att lägga dem bakom mitt öra.

“I like it better that way. Then I can see your eyes clearly”, viskade han förföriskt och fick mina generade ögon att tveksamt leta sig in i hans.

Ett osäkert leende letade sig upp på mina läppar innan jag tittade ner på mina rullande fingar i knät. Nervositeten syntes tydligt i mitt yttre och mina andetag kändes ostadiga. Hur mycket tid jag än tillbringade med den pojken så lyckades han alltid göra mig andlös. Min blåa blick sökte sig vidare och klättrade upp över Harrys långa kropp. Han låg på sidan och höll upp sig själv med hjälp av armarna samtidigt som ett vackert leende klädde hans läppar. Han var så otroligt vacker.

Jag log försiktigt och rymde iväg med min blick igen. Nyfiket inspekterade jag varenda detalj av omgivningen samtidigt som jag tog in all den underbara doften av renhet. Plötsligt fann jag en lite mindre hage en bit ifrån där hästarna befann sig. En rynka uppstod i min panna samtidigt som nyfikenheten intog min kropp.

“What can that be”, mumlade jag fokuserat och hasade mig själv uppför det friska, gröna gräset. Mina steg tog mig närmare hagen samtidigt som mitt huvud lades på sned.

“Honey, where are you going?”

Harrys djupa röst lät som flera hundra meters avstånd samtidigt som förvirringen i tonläget borde fått mig att vända, men det gjorde det inte. Tillslut hörde jag fötter som trycktes mot marken och tog in på mina hastiga steg. Snart befann han sig sida vid sida om mig och försökte kämpande ta tag i min hand och få mig att stanna. Jag lät hans fingrar glida in i mina, men för en gång skull var min kraft starkare än hans och han fick följa med i mina svängar. Tillslut stannade jag några tiotal meter bortifrån hagen med blicken spänd på den. I mina ögon tändes en känsla av ro samtidigt som mitt ansikte avslöjade ett leende.

“Do you see those animals over there?”, frågade jag lätt och pekade med min fria hand mot hagen. “It’s goats”

Harrys varma hand tog ett stadigare grepp om min innan hans lekfulla ögon träffade mina.

“Let’s take a closer look”

Harry drog mig med mot hagen och de protesterande getterna. Försiktigt släppte han min hand och tillät sig själv att lägga armarna på staketet, likadant gjorde jag.

“Do you see how calm they look? It’s like they don’t have any troubles at all”, påstod jag och inspekterade intresserat de tuggande djuren.

“That may be true, but baby, they stink” Jag skrattade åt hans kontrande och ruskade mitt huvud.

“So do you. Isn’t it the time for you to find your real home?”, retades jag lekfullt och flinade mot honom. Förvånat höjde han sina ögonbryn och flinade innan jag såg tävlingslusten fyllas i hans ögon.

“Oh yeah?”

Sekunden senare vandrade han ifrån mig, gick bort mot grinden in till hagen och öppnade den. Hans långa ben tog honom in mot djuren och dess stinkande omgivning. Roat skrattade jag åt honom när han misstyckande strosade omkring bland getterna. Min uppmärksamhet riktades tillfälligt bort mot honom när jag såg de små getterna röra sig mot grinden. Panikartat försvann mitt leende från läpparna medan jag stirrade på Harry, han hade inte en aning om vad som pågick.

“H... Harry?”, sa jag osäkert och tittade på de utvandrande getterna.

“Wha-”

“Hey what are you doing in there?!”

Hastigt drog jag bak mitt huvud och fick se en av djurskötarna dra sina klumpiga fötter längs marken och springa  efter oss.

“Shit”, hörde jag Harry säga innan han panikartat tryckte sig förbi djuren och ut genom grinden.

Getterna hade redan hunnit finna sin väg ut och sprang glatt omkring på de fria ytorna. Jag kände hur en hand sekunden senare greppade ett hastigt tag i min och drog mig med längs det gröna gräset.

“Run Jamie, run!”

Hans hand trycktes skyddandes mot min medan de svingade genom de svaga vindarna. Jag tittade försiktigt upp honom och granskade hans vackra profil när ögonen var fästa på gruset. Ett leende gömde sig i hans mungipor och avslöjade hans bekvämlighet samtidigt som flätandet av hans fingrar mot mina gav tecken på kärlek. Min blick flyttades ner mot våra händer och tittade på när de lekfullt åkte med vinden i takt till våra steg. Vi visste att vi kunde bli sedda när vi gick här i parken, men risken av att de visste att vi bodde under samma tak var däremot mindre. De skulle förmodligen misstänka att Harry hade en ny tjej på gång, men aldrig att de praktiskt taget var styvsyskon.

“Where are you taking me today?”, frågade jag nyfiket med ett leende i rösten.

Harry skrattade lätt och började med sin lediga hand gräva i sin lediga ficka.

“You got a helmet with you, right?”, frågade han försäkrande samtidigt som hans fingrar fortfarande sökte efter något i det djupa tyget.

Jag nickade som svar, gjorde taget om hjälmen under min arm tajtare och tog ett nytt tag om Harrys mjuka händer.

“We’re going on a ride, that’s all I can tell you”, berättade han sedan när han fått upp det han sökte från fickan och skramlade med det i handen.

Jag nickade förvirrat med en stor rynka i min panna innan han sekunden senare släppte taget om min hand och tog några steg framåt. Två av hans långa fingrar greppade ett lätt tag om en silverfärgad nyckel innan han satte in den i ett tändningslås bredvid honom. Jag lade huvudet på sned och granskade honom när han lutade sig mot en skoter och tryckte igång motorn. Sekunden senare vände han sig om med ett lekfullt leende så att lockarna flög i vinden.

“Miss Johnson, are you ready of the best tour in your life? I’m Styles, Harry Styles, your driver for the day”

Han sträckte ut handen som han gjort så många gånger förut och fick glimten i hans ögon att ännu en gång glittra. Jag såg att han njöt av stunden, njöt av friheten. Jag kunde inget annat göra än att le och skratta åt honom.

"Put your helmet on, please. I’ll take you to the paradise”

Hans röst gjorde ett försök att imitera en klassisk chaufför och visade upp sitt snofsiga jag när han tog fram sin egna hjälm och drog den över lockarna. Hans leende lyste igenom glaset och han knackade lätt på det för att få mitt ansikte att ännu en gång lysa upp i ett leende. Diskret sneglade jag ner på hjälmen i min famn, generad över att jag inte förstått vad han menat. Harry såg min tveksamhet och drog hjälmen över huvudet ännu en gång innan han lade det på sned.

“What’s the matter, love?”

Han försökte söka sig in i mina ögon, men när jag inte tillät det och vek undan så förflyttade han försiktigt blicken från mina ögon och ner till min famn. Ett vackert, roat skratt föll ur hans strupe och fick honom att kämpa för att inte falla omkull och skämma ut mig totalt. En rynka uppstod besvärat i min panna och fick mig att sucka samtidigt som jag tittade ner mot min famn. En cykelhjälm.

Snabbt drog jag upp blicken igen och försökte fånga Harrys roade, skrattfulla ögon.

“I thought that we were going to ride a bike or something!”, försvarade jag meningslöst mig själv, medveten om att det inte skulle få honom att sluta skratta.

Harry nickade åt mina meningslösa ord och försökte själv kväva sitt skratt i desperata försök att inte göra mig ledsen. Han sträckte sedan ut sina händer, tog hjälmen ur min famn och placerade den på skoterns bruna skinn sadel.

“I’ll take that one”, sa han lätt med ett leende i rösten innan han räckte mig den hjälm han egentligen skulle haft. Jag tittade tveksamt på honom, undrandes om det verkligen var nödvändigt att ha den. “Come on, baby. Take it”

Hans bedjande med putande läppar och glittrande ögon var oemotståndligt för min kropp och suckandes tog jag över hans gåva. Han log sedan nöjt mot mig, tittade in i mina ögon och lyfte sin hand. Hans mjuka tumme träffade försiktigt min kind och smekte den romantiskt med ett snett leende på hans läppar.

“You’ve got to take care of that sweet little head of yours”, förklarade han långsamt med sin raspiga, djupa röst.

Hans ton och röst fick mig fängslad, så som den alltid lyckades göra, och ännu en gång hade han mig virad runt sitt lillfinger. “Come on, let’s get going. We don’t want to be late”

Den lantliga doften fyllde mitt sinne ju längre ut ifrån staden vi körde. Fälten började synas över kullarna och husen blev färre och mer ödebelagda. Doften av hö slog mot mig tillsammans med ljuden av kossor som råmade och hästar som högt gnäggade. Jag slöt mina ögon och log lätt. Skulle han ta mig dit jag trodde att han skulle ta mig? Bara tanken fick mig att rysa.

Farten slog mot mina kläder och greppade tag i mitt hår medan vi började köra på de äldre vägarna. Skotern hoppade, vägen blev till grus och känslan av att jag skulle trilla av fyllde min kropp med oro. Nervöst lät jag greppet jag hade runt Harrys mage hårdna och mina fingerspetsar tilläts att greppa tag i hans mjuka tyg på tröjan. Min kropp hoppade i takt med att mopeden träffade stenarna i marken och mitt huvud ruskades. Synen av en farm började fylla min blick allt mer och hagarna runt omkring mig visade tecken på levande av djur. Avlägset kunde jag höra ljudet av traktorer som körde på åkrarna och djur som gav ifrån sig läten av rädsla.

Plötsligt körde Harry in på en ännu mindre väg än vad vi redan befann oss på och svängde till höger. Snart befann vi oss på en stor gård med alla olika sorters djur och med dess skötare vandrande fram och tillbaka i arbetskläder. Hastigheten började sakta in och Harry körde försiktigt mot en lämplig plats att parkera på bredvid en lada. Ljudet av en högt, bullrande motor slogs snart av och försvann från min hörsel. Förväntansfullt klev jag försiktigt av mopeden och lät mina fötter inta marken. Den skakiga turen och den höga motorn hade fått min kropp att darra, så just nu var en stadig mark rena drömmen för mina fötter. Mina händer sattes på slutet av hjälmen, precis vid min hals, och drog hastigt av den. Doften av landet slog mot mig som en storm och fick mina ögon att lyckligt stängas. Det luktade underbart.

Helt uppe i det blå lade jag ifrån mig den svarta, stora hjälmen och började gå framåt. Allt jag kunde tänka var på gårdens utseende, det välklippta gräset och de glada djurens tjut på avstånd. Mina ögon kunde knappt ta in alla detaljer som fanns framför mig och min talförmåga bortförd. Jag kände mig stum.

“I remember that you said that you loved horses and wanted to have a ranch”

Hans skramliga, djupa röst hyllde plötsligt mitt huvud och återtog mig till verkligheten. Ljudet av honom, tanken på vad han än tänkt att vi skulle göra där, fick mig att rysa och min kropp att fyllas med lycka. Jag hörde hans fötter tryckas mot den knastriga sanden samtidigt som hans röst närmade sig mer för varje sekund.

“And since I didn’t have enough money to buy a horse for you, I figured that this was one of the only ways I could give it to you”

Han stod nu framför mig med blicken lika uppslukad som min av naturen. Atmosfären var helt fantastisk. Hans ögon skannade av varje millimeter av huset och de träd som omringade det samtidigt som ladorna och traktorerna visades i hans bakgrund. Jag öppnade chockat munnen, men fortfarande kunde jag inte få ut några vettiga ord ur skallen.

“I... I don’t know what to say”, sa jag ärligt och skakade mitt huvud.

Harrys vackra skratt fyllde min kropp medan jag försökte ta in all information och alla detaljer som kom till mig på en gång. Sekunden senare kände jag hur armar bakifrån omfamnade min kropp och en kyss som lämnade avtryck på min kind. Hans haka placerades sedan vid mina nyckelben där den bekvämt vilade medan han granskade omgivning.

“You don’t have to say anything. As long as you’re here...”

Hans händer greppade tag i mina och guidade dem vänligt upp för hans armar så att jag lätt omfamnade honom på samma sätt som han omfamnade mig.

“... With me. Kissing me, hugging me, enjoying the moment, it’s enough. Your nearness is enough, our relationship is enough, you’re enough”