Tidigare i Moments… I slutet av lektionen gick Herr Berggren runt och lämnade ut lappar till alla där man skulle fylla i om man ville följa med och vart man skulle åka.  Både jag och Frida fyllde i lappen och kollade sedan på varandra. Jag bet mig i läppen medans jag kollade på Frida som bara smilade. Sedan tog hon min lapp och gick fram och lämnade dom till Herr Berrgren.

---

 

1 månad senare.

Jag sprang runt i huset upp och ner, kors och tvärs och pappa bara satt där som en visen kattunge. Jag kollade en sista gång att jag hade med allt när min mobil plötsligt började ringa. Det stod Frida ♥ på skärmen och jag klickade med ett leende på den gröna luren.
”Hej, Frida!” svarade jag glatt.
”Hej..”  sa Frida ovanligt tyst. Jag hörde att hon grät och pressade hårt ihop mina ögon för att inte göra detsamma.
”Men Frida, det är 2 veckor, du kommer ju sen. Right? ” sa jag tyst. Tårarna började rinna ner från min kind, men jag ville inte visa det för Frida. Det skulle göra allt värre.
”Jag vet. Men två veckor är mycket, Sara. Jag kommer sakna dig..” Nu brast hon ut i gråt.
”Nej, nej, nej, nej… Snälla, Frida. Gråt inte! ” Hon snyftade fram ett okej och frågade sedan om hon kunde komma över.
”Såklart, bestie. Du får följa med till flygplatsen om du vill.” svarade jag henne.

Frida bodde i kvarteret bort och kom därför bara några minuter senare. Det plingade till på dörren och jag öppnade. Där stod hon. Hon grät, mycket. Jag kramade om henne och sedan hjälpte hon mig att kolla så jag hade med allt. Det var många väskor eftersom jag tog med mig i princip allt jag ägde, eller i alla fall alla saker jag behövde. Vi släpade ner väskorna från trappan och sedan in i bilen. Sen körde vi bort mot Landvätter. När jag hade checkat in alla väskor, förutom min kära gitarr, den höll jag hårt om. Stod vi där. Bara njöt av varandras närvaro. Plötsligt tjöt det ur högtalarna,
”Kära passagerare. Ni kan nu börja gå på planet mot Doncaster. Planet lyfter om cirka en 45minuter och beräknas vara framme runt kl 15 idag.”Jag kollade på pappa och omfamnades i en lång mysig kram. En tår rann längs min kind och jag greppade fast mig hårt i hans jacka.
”Jag önskar att mamma var här” sa jag mellan snyftningarna.
”Jag vet, gumman. Hon hade varit så stolt över dig.” svarade han och torkade bort mina tårar.Jag vände mig sedan om till Frida som redan hade gråtit floder. Jag kramade henne hårt och länge, men var sedan tvungen att släppa.
”Jag kommer sakna dig, bestie” sa hon hest.
”Och jag dig, friddo.” svarade jag henne med ett svagt leende.

Jag började sedan gå mot planet och letade sedan upp min plats. Framför mig satt en barnfamilj, vilket var riktigt jobbigt eftersom ungarna skrek under exakt hela resan. Jag försökte koppla bort allt och alla och pluggade in ett par hörlurar i min mobil. Jag satt sedan på musik och Taio Cruz's  Hangover ekade i mitt huvud.  Lite mer än en timme senare kände jag hur vi var på väg ner och kände nervositeten stiga. Väl nere på marken letade jag snabbt upp mina väskor och letade sedan efter familjen jag skulle bo hos. Jag hade ingen aning om hur dom såg ut, och jag vet inte om dom vet hur jag såg ut heller. Men plötsligt såg jag en skylt som det stod Sara Löw på. Jag log och började gå mot en 4-barnsfamilj.
”Hi.” sa jag tyst, kanske lite väl tyst för jag var inte säker på om dom hörde mig.
”Hi! Is it you who is Sara?” frågade en leende kvinna mig.
” Yeah, I am..”
” Well, Welcome to the family then!” sa hon och kramade mig. Jag besvarade kramen och log sedan ett stelt leende mot henne.
 “We maybe should introduce our self? This is Lottie” sa hon och pekade på en tjej i kanske 13års åldern.
” Felicity ” sa hon och pekade på en till flicka på cirka 11års åldern.
”Then we have Phoebe and Daisy” denna gången pekade hon på två tjejer i kanske 7år åldern.
” And then we have me, Johannah but you can call me Jay, and this is Mark.” sa hon och pekade först på sig själv och sedan på mannen brevid henne. Jag log åt dom och sa:
” Well, it’s very nice to meet you, guys! ”

---

Fortfarande segt... Men ni börjar kanske fatta vad som händer? :D
Och ja, i början kanske kapitlerna är liiite korta... Men ha tålamod, jag lovar att den blir bättre!
Jag vet inte om jag har några läsare, men om det nu finns någon där ute, så hade det varit trevligt om du kommenterade. Det hade gjort min dag att få gulliga kommenterar från er!