---

Jag lyfte min blick. I spegeln mötte jag min nervösa, isblåa ögon som med hackiga andetag vandrade över min kropp. Den svarta klänningen jag för någon dag sedan köpt satt som perfekt mot min kropp och mitt ljusa, lockiga hår vilade bekvämt mot min hud och småkittlade mina nyckelben.

Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen samtidigt som mina ögon hårt slöts. Jag pressade samman dem så hårt jag kunde för att få tankarna och känslorna att försvinna. Jag var rädd. Vettskrämd faktiskt. Förmodligen för att jag skulle på en dejt med en kille jag inte kände, inte ens visste namnet på. Det fick mina ben att darra som asplöv och mitt blod att hastigt och hårt pumpa omkring i mina ådror.

Jag greppade tag om min lilla handväska till höger om mig och slet min blick från spegeln. Ju mer jag tittade, desto mer pirrade det i magen. Plötsligt surrade det till i väskan, något som fick mig att sluta tänka på mitt utseende för en sekund och lägga min uppmärksamhet på mobilen. Jag grävde snabbt upp den, låste upp skärmen och skummade genom smset.

From: Suebue - 18.26

Message: I’m outside hottieeeeeeeee

Jag log nervöst mot telefonen innan jag lade ner den i väskan och gick nedför trappan. Mina ögon greppade sig fängslande fast och tvingade mig att ta en sista titt i den stora heltäckningsspegeln i hallen. Där granskade jag kritiskt mitt utseende och försökte hitta brister, sedan greppade jag tag om handtaget och gick ut.

Taxin vi satt i började sakta men säkert släppa på gasen ju närmare restaurangen vi kom. Jag andades djupt ut medan mitt hjärta hårt tryckte mot bröstkorgen.

“Okay”, pustade Sue högt och stirrade ut på den fulla vägen.

“Okay”, upprepade jag på samma sätt.

Min blick fastnade på bilarna som körde förbi på den stora vägen till vänster om mig. Fordonen körde i en faslig fart och fick fokusen på dem att bli suddig när de flög förbi på asfalten.

“It’s now or never” fortsatte hon.

“Now or never”, sa jag.

“We’re gonna jump out this cab and have a hell of a good night tonight”, övertygade hon mig, men jag tror nästan hon sa det mer för att försäkra sig själv.

“Yes we are!”, sa jag högt och nickade mitt huvud. Min blick slets från bilarna till Sues nervösa, vackra ansikte. Hennes ögon strålade mot mig och hennes nervösa leende försökte övertyga mig om att hon var redo. “I did not put this dress on for nothing. I’m gonna make this boy drool!”

Sue skrattade glatt åt mig, skakade sitt huvud och satte handen på handtaget.

“Bring it on, girl”

Hon öppnade den stora taxidörren, klev ur och försvann sedan ur min syn. Jag log försiktigt för mig själv. Det glädje mig att mitt självsäkra beteende hade fått henne att själv känna sig bättre, ändå kunde min mage inte sluta vrida sig av missnöje. Jag kände mig skräckslagen och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, hur mycket jag än tänkte och försökte förstå mig på situationen. Det förvånade mig att jag ens kunnat låta så stark och klarat av att övertyga Sue. 

Jag asade min kropp över sätena och hoppade sedan ut ur taxin på samma sätt som Sue. När jag kom ut i den ljuva sommarkvällen tittade jag mig förvirrat omkring och försökte lista ut vart hon hade tagit vägen. Jag fann Sue till vänster om mig samtidigt som hon betalat klart taxichauffören och mötte mig med ett leende. Hon lät sina höga klackaskor pressas mot den kalla marken och armkrokade mig snabbt innan hon styrde oss mot ingången.

När vi kom in möttes vi direkt av en seriös och rakryggad man som stod och bläddrade i papper samtidigt som han pratade i telefon. När han fick syn på mig och Sue suckade han tyst för sig själv innan han sa något kort till personen på andra änden och lade på. Jag slutade lägga min fokus på den sura gubben och försökte istället tänka positivt samtidigt som jag tittade bort från mannen.

Jag inspekterade den otroligt vackra omgivningen och folket som satt vid borden runt omkring i restaurangen medan tyst musik och Sues prat flödade genom mina öron.

“Please, follow me this way”, hörde jag plötsligt en avlägsen röst be.

Sekunden senare tog någon exalterat tag i min överarm och klämde försiktigt på den när jag blev dragen genom rummet. För varje sekund och varje meter mina fötter förde mig närmare en man jag aldrig mött förut, ökade min puls och hjärtat hoppade nästan ut ur min bröstkorg. Jag kunde inte kontrollera mig själv när hjärtslagen högljutt ekade inuti mitt huvud och rummet kändes varmare och trängre. Min nervositet var stor som aldrig förr och jag visste inte vad jag skulle göra. Sue fick helt enkelt leda mig och jag fick hoppas på att allt gick som det skulle.

Plötsligt kände jag hur min kropp stannade och att en otroligt lättnad sköljde över mig när jag äntligen kunde ta in situationen och återgå till mitt vanliga jag. Jag fäste blicken på bordet framför mig och klistrade osäkert upp ett försiktigt leende på läpparna.

“Hey Will, where’s Jamie’s date?”, frågade Sue plötsligt medan hon gick mot sin plats mitt emot killen som tydligen hette Will.

“He’s just taking a call. Please, take a seat Jamie”, sa han mjukt med ett vackert leende samtidigt som han med handen pekade på platsen bredvid Sue.

Jag nickade osäkert, drog undan små, blonda hårslingor från ögonen och satte mig nervöst ner. En pinsam tystnad sköljdes över bordet och jag kunde snabbt känna hur mina kinder började hetta och inta en stark, röd färg. I ett försök att gömma mig greppade jag tag om min handväska och fiskade upp mobilen. Inget på den starkt, lysande skärmen lyckades fångade mitt intresse, men jag låtsades ändå för att få situationen att lätta.

“Wait, isn’t that the cute stalker?”

Jag reagerade på orden. Var det vem jag tror att det var?

Mitt huvud for hastigt upp och genast blev jag snurrigt av alla frågor som cirkulerade runt inuti mig. Det... Det kunde inte vara han. Vad i helvete skulle han göra här? När mitt huvud kom i rätt höjd möttes jag av ett par gröna, vackra ögon. De gröna ögon jag aldrig skulle kunna glömma.

“No”

Jag skakade oförstående mitt huvud medan chocken började inta mig.

“Jamie?”

Sue tittade förvirrat på mig medan hon gav mig en frågande blick. Mitt huvud fortsatte att skakas.

“This isn’t happening”

Jag ställde mig hastigt upp och började gå min väg. I mina tinningar värkte förvirring och hela jag blev snurrig av händelsen.

“Jamie?”, hörde jag en klar röst reagera genom det tjocka lagret mellan mitt huvud och den riktiga världen.

Jag fortsatte att gå, ignorerade allting runt omkring mig och fokuserade enbart på att kunna stå rakt på benen.

“Jamie!”

Rösten blev skarpare och stegen bakom mig ökade takten. I ett avlägset ljud som lät som flera mil bort hörde jag hur Harrys röst skar igenom mina öron och försökte få mig att lyssna, men det gick inte. Jag var inte klok på vad som hände.

Plötsligt greppade en grov, fast hand tag om min handled och vände mig om. Harrys oförstående, vackra smaragdögon brände aig in i mig och lös av förvirring och osäkerhet.

“This can’t be happening, Harry”, pep jag och skakade mitt huvud.

“What can’t be happening?” Hela han utstrålade förvirring och hans allvarliga ögon vägrade att släppa taget om mina.

“You’re basically my step-brother, Harry! Step-brother! We cannot be on a date”, förklarade jag mig samtidigt som paniken steg inom mig och jag kände mig allt mer osäker.

“Jamie we don’t have to do thi-”

“We don’t? Are you sure? Cause it seems to me like this is a pretty fucked up thing”

Harry suckade frustrerat och slöt ögonen för en kort sekund. Hans tunga letade sig långsamt ut ur munnen och smekte hans fylliga, torra läppar innan han öppnade ögonen.

“Please Jamie, you’re causing a scene. Can’t we just go inside and have a great night? Just as regular siblings”, föreslog han mjukt, men spänningen i hans ansikte visade att han var nervös.

När jag inte svarade suckade han djupt ännu en gång och skakade på huvudet.

“They don’t have to find out”

Jag tittade djupt in i hans ögon och försökte finna tecken på vad hans mening var, men jag kunde inte hitta någonting. Ingenting alls.

Mitt huvud ruskades häftigt innan jag ryckte min hand ur hans hårda, nervösa grepp. Jag hade inte ens tänkt på att den var där förrän nu och smärtan efter greppet var hårdare än jag märkt.

“No”, sa jag bestämt och mina panna rynkades frustrerat. “I’m sorry, but I’m not doing this”, avslöjade jag snabbt innan jag vände mig om och sprang min väg. Sprang iväg från livet och alla dess bekymmer. 

---