2013-09-16 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 8. More than anything else
Jag suckade tungt. Jag visste att jag inte skulle kunna släppa henne ur sikte, jag var tvungen att följa efter. Mitt huvud skakades besviket när ljudet av en dörr som öppnades och stängdes ekade i mina öron. Mina ögon var stängda och egentligen ville jag inte öppna ögonen och ta ansvar - faktiskt följa efter henne. Men jag visste att jag var tvungen.
Långsamt vände jag på kroppen och gick bort mot bordet där Will och den där tjejen Sue satt som fastklistrade mot varandra. Min kropp fylldes hastigt med någon slags ilska medan jag gick mot bordet, en ilska som fick mina händer att tryckas samman till hårda knyten och min mun att pusta ut av utmattning.
Jag chockades av mina starka känslor och ruskade mentalt bort all irritation och ilska som bubblade och fräste inuti mig samtidigt som jag stannade framför den stol jag egentligen skulle ha suttit på. En suck ramlade ur min mun samtidigt som jag tog jackan över armarna och slängde min blick mot Will.
“I have to go, I’m sorry”, mumlade jag snabbt ursäktande innan jag vände på klacken och vandrade ut ur restaurangen med Wills förvirrande rop i bakgrunden.
Mina ben tog mig längre och längre bort från restaurangen i hopp om att försvinna från jordens yta. Jag hoppades på att mitt sinne tänkte tillräckligt klart för att föra mig hemåt, men om jag hamnade i en kall, mörk gränd och inte kunde hitta tillbaks skulle jag inte bli förvånad.
De varma sommarvindarna blåste lätt och greppade tag i mitt tillfixade, blonda hår medan jag sprang längs de ödebelagda gatorna. Jag kände hur färgen på mina kinder sakta började skifta till en röd, andfådd nyans och hur min puls ökade för varje steg jag tog. Mina ben kämpade envist emot och ville inte längre bära min nu så tunga kropp, men jag var fast besluten på att springa vidare och inte stanna. Inte lägga en tanke på vad som hände eller på alla tankar som låg och gnagde inuti mig.
Jag sprang förbi en liten livsmedelsaffär i kanten av den stora shopping gatan, ett tecken på att jag snart var hemma och att mina ben snart kunde få vila. En våg av lättnad sköljde över min kropp och mina ben började plötsligt ge vika och visa tecken på svaghet och tröttnad. Svaga spår av panik började växa i min kropp och fick min andning att bli hastig och ojämn. Mina steg saktade ner, lungorna började ta in frisk luft och jag försökte samla och lugna ner mig för att sedan kunna ta mig vidare.
Jag ställde mig med händerna tryckta mot låren och andades högljutt ut. Snabba, kraftfulla steg som pressades mot marken fyllde plötsligt min hörsel och fick paniken inom mig att återigen växa fram. Mitt huvud ruskades, skräcken intog mig och jag hoppades innerligt på att det inte var han. Men innerst inne visste jag att jag hade fel, och jag visste inte vad jag tyckte om det.
Jag tog utmattat satts igen och kämpade för att trycka igång benen och springa ifrån honom. Tillslut började den sega farten att öka och jag kände att chansen förstorades något ytterst. När jag sprungit de sista få hundra meter som krävdes skrek mina ben av lycka och ett lättat leende gömde sig i min mungipa. Jag sprang mot ytterdörren, fumlade stressat upp nyckeln och ramlade in. Hjärtat satt praktiskt taget i halsgropen på mig och min kropp krävde återfuktning. Jag slängde hastigt av mig de höga, svarta klackskorna och kastade den lilla väskan mot det lika lilla, överfulla bordet till vänster om mig. Med ett högt, kraschande ljud flödandes genom mina öron sprang jag mot mitt rum och slet upp dörren.
Mina händer darrade lika mycket som resten av min skakiga kropp och gjorde det omöjligt att koncentrera mig, men jag visste inte vad det berodde på. Kanske var det ilska, kanske var det förvirring. Jag hade ingen aning, men det gjorde mig illa till mods.
När jag klivit in över tröskeln slet jag argt av mig den klämmande klänningen och tog händerna över huvudet. Min kropp var i behov efter att andas och den tighta klänningen var för stunden bara i vägen, därför gjorde jag det första som kom upp i mina tankar av rena, desperata behov och tog av den. Jag slet tag i rötterna av min hårbotten och vandrade förvirrat över till andra sidan rummet. Plötsligt öppnades dörren till mitt sovrum och en andfådd Harry ställde sig vid dörröppningen. Hans bröstkorg for hastigt upp och ner och hans knytnäve var hårt ihop bunden samtidigt som hans fina ögon letade sig in i mina.
“Why are you still following me?”, skrattade jag irriterat och himlade med ögonen. “Wasn’t my words at the restaurant enough; do you really want to hear more?”
Harry skakade sakta på huvudet medan hans ögon visade förvirring och osäkerhet när han tog sig fram mot mig.
“Then why are you doing this? Why don’t you just leave, never come back, not even look at me like everyone else?”
“Stop it, Jamie”, bad Harry och suckade försiktigt.
“No, Harry!”, utbrast jag och backade ett osäkert, skakigt steg. “You’re not supposed to be like this. You’re supposed to be bad, mean“
Harry flinade irriterat och sökte sig bort ifrån mina påstående ögon. Jag slog vad om att han tyckte att jag överdrev. Min panna rynkades argt och ilskan inom mig växte snabbt då hans hånflin fick mig att flippa ur.
“Stop! Stop laughing, you know it’s true!”
“You don’t know me”, sa Harry plötsligt sakta och skakade sitt huvud.
Jag fnös irriterat och lade armarna i kors. Skojade han?
“Well, and you do certainly not know me”, försvarade jag mig själv när hans huvud flög tillbaks och ögonen träffade mina. “Atleast I know something about you, like that you’re a loud eater”
“You’re so not a positive person”, kontrade han med ett skakande huvud och med rynkade ögonbryn.
“You think that you’re better than everyone else”
“You’re aggressive”
“You enjoy when people feel bad!”
“You’re grumpy”
Jag stirrade på honom och öppnade munnen, men inget kom ut. Orden fastnade i halsen och mitt ordförråd var som bortkastat.
“Well”, trävade jag desperat och tittade in i hans ögon.
Harry höjde ögonbrynen, tittade nyfiket på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle fortsätta. Men min mun var som förseglad och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Det stod tomt i mitt huvud.
“You talk slow!”, slängde jag hastigt ur mig och tittade menande på honom.
Harrys fylliga läppar gav ifrån sig ett hånaktigt-leende samtidigt som ett litet skratt for ur honom och hans blick lämnade mina ögon. Han utforskade min kropp, tittade på varje detalj och öppnade munnen för att släppa ut hans rosa tunga. Den rörde sig vant över hans läppar innan den letade sig in igen och Harrys huvud flög upp mot mig.
Ett leende växte upp på hans ansikte återigen och han borrade sig in i mina isblåa, förvirrade ögon.
“You look good in underwear”, avslöjade han flörtigt och skattade nöjt.
Jag kände hur mina kinder hastigt brände till och hur rodnaden vandrade över mig. Inte förrän nu insåg jag att vi under hela denna tiden stått och bråkat när jag varit i underkläder. Det här var mer än pinsamt.
Jag tittade upp på honom, kände dragningen till hans läppar och hur avståndet mellan oss minskade. Hans andedräkt slog varmt mot mitt ansikte och jag andades in hans doft. Han luktade så gott. Jag var som förtrollad och höll fängslande fast mina ögon i hans vackra, smaragdgröna. Det pirrade till i min kropp och jag visste vad jag ville göra, men det skulle få konsekvenser. Så otroligt många konsekvenser.
Hastigt tryckte jag min hand mot hans nacke och lekte lätt med hans lockar. Hans ögon såg lustfyllt in i mina och berättade att han kände samma sak. Han kände dragningen. Jag pressade all min kraft mot hans nacke och tryckte hans mjuka, underbara läppar mot mina. Vi möttes i en slarvig, egentligen väldigt dålig kyss, men hans läppar fick den att bli underbar och fick mig att uppleva något jag aldrig varit med om innan.
Harrys tunga letade sig desperat in i min mun och jag stängde hårt ögonen medan min kropp fylldes av njutning. Jag kände hur jag gav ifrån mig en djup suck som talade om min bekvämlighet. Jag kunde känna hur ett leende växte mot Harrys läppar, även om de var tryckta mot mina.
Sekunden senare tryckte sig Harry bort från mig, slängde in min kropp i väggen och gav sig efter mig. Hans händer placerades på var sida av mitt huvud och han tittade in i mina ögon.
“You sure you want to do this?”, frågade han andfått med ett allvarligt, rakt ansikte.
Jag tittade på honom, kände hur ett leende retligt letade sig upp mot mina läppar och avslöjade min glädje.
“More than anything else”, avslöjade jag med ett leende, sedan slängde jag trävande mina armar över Harrys hals och tryckte honom mot mig.
Hur fel det än var, hur komplicerat det än skulle bli, så visste jag att det var det här jag ville. Jag hade insett att de känslor som Harry gett mig inte var skräck eller obehaglighet, det var något annat. Något så mycket mer personligt och så mycket starkare, samtidigt som det var det vackraste som någonsin hänt mig.
Eh ja, det här är precis det jag menar med att det går fort fram. MEN, ni kan se det positivt. Snart är början klar och denna fanfiction kan komma igång på riktigt... Ni har ingen aning om vad som väntas längre fram.
6+
Postat av: Alexandra
Älskade denna delen och kan verkligen inte vänta tills nästa! :D
Postat av: Anonym
Skitbra!!! Men de finns en sak jag inte förstod i förra kapitlet, va dom på blinde date?
Postat av: Sandra
Yeey!
Bra längtar tills nästa kapitel! :)
Postat av: Paulina
Super bra längtar tills nästa!
Postat av: Saga
meeeer!
Postat av: nayaityell
this awweeeeesommmeememememememem
Postat av: Julia
Guuuud så bra!!!!
Postat av: Stella
Sjuuuuukt bra!!!
Trackback
