Harry försökte generat dra bort blicken från sin syster medan hennes oförstående och besvikna ögon trängde sig in i honom. Lätt skakade hon sitt huvud, förvirrad på situationen och på hur han kunde göra så mot sig själv.

“Harry, how could you do this?”, frågade hon förfärat och drog en darrig hand genom håret.

Harry observerade hennes rörelser när fingrarna gled igenom det bruna håret och föll mot sidan av hennes kropp igen. En suck ramlade ur den lillebror hon tyckte så mycket om, men som gjorde livet svårare än vad det nödvändigtvis behövde vara.

“Gemma, it’s not like I planned this...”, försvarade han sig själv och flackade nervöst med blicken. En tunga for ut ur hans mun och smekte de rädda, hjärtformade läpparna samtidigt som Gemma ruskade sitt huvud.

“You’ve so much to look forward to in your life... What about the X-Factor? What about your future? Everything will fall apart if mum finds out”

“And that’s exactly why she can’t know about this”, avbröt Harry raskt och fäste nu sin blick i hans storasysters.

Han var bestämd med sina ord och skulle göra vad som helst för att skydda det han just avslöjat för den han litade på mest av alla. Vilket pris han än skulle behöva betala så han skulle göra det. Det fick inte glida ur hans famn, inte när han brydde sig om det så mycket. Det skulle han aldrig tillåta.

“Gemma, you can’t let me down on this one. I told you because I trust you, because I don’t know what else to do. It’s not like I planned to fall in love with her”

Orden föll pladdrandes ur hans mun och det var inte förrän meningen lämnat hans läppar som han insåg vad han sagt. Chockat drog han upp sig rakt i ryggen samtidigt som tankar snurrade omkring i hans huvud. Han hade precis sagt det han fruktat att säga så länge. Han sa det som hans hjärta gick runt och bar på.

“Oh Harry...”, suckade Gemma ännu en gång och begravde sitt oroliga ansikte i sina nervösa, chockade händer. Harry inspekterade skuldfullt henne samtidigt som han insåg att det var på grund av honom som hon var rädd. Hon ville inte att han skulle förstöra sin framtid. “You have no idea what you’ve got yourself into”

Harry suckade frustrerat och försökte leta sig in i de djupa ögonen som skrek av medlidande. “But what if I do? What if I know what it can cause, but I want to do it anyway? She’s like an angel, Gemma. She’s my angel.  And she has gone through too much all on her own. If I leave her now, then I don’t think she’ll make it. She’s too good to let go off and your opinion is irrelevant”

Gemma drog försiktigt bort sina händer och andades djupt ut. Hennes mun försökte desperat ta in den luft hennes lungor vägrade att ta emot, ändå försökte hon le och vara glad för sin lillebrors skull.

“She seems like a brave girl” Hon gjorde ett försök att le, något som fick Harrys stränga ansikte att släppa taget och ge ifrån sig ett kärleksfullt leende. Det leendet han alltid fick på läpparna när han tänkte på henne.

“She is”

Gemma nickade återigen, släppte ut ett djupt andetag och tittade på Harry medan han ställde sig upp och greppade tag om hjälmen och nycklarna bredvid honom i soffan.

“Are you going to meet her now?”, frågade hon nyfiket samtidigt som hon lade samman sina händer och lät fingrarna lekfullt flätas samman.

Harry nickade, tog tag i hans grejer och började gå bort till ytterdörren ur den lilla lägenheten. Gemma visste att han hade rätt att reagera som han gjorde, men ändå så gjorde det ont i henne att se honom ledsen, framför allt arg. Hon reste raskt på sig och vandrade sin väg fram till Harry. I hennes huvud cirkulerade tankar om vad hon kunde göra för att få honom att lyssna, men hon visste att det var omöjligt. Hon kunde se den varma blicken, det kärleksfulla leendet och det lyckliga beteendet som spreds i hans kropp så fort hon kom på tal. Hon betydde mycket för honom, det syntes tydligt.

Gemma lutade sig lätt mot väggen med ett leende på läpparna och tittade på hennes lillebror.

“What did you say her name was?”, frågade hon vänligt.

“Jamie”, svarade Harry torrt, drog på sig jackan och greppade tag i handtaget till dörren. Hans fingrar kramade oroligt om metallen samtidigt som han oundvikligt fick titta in i Gemmas ögon.

“Well, I look forward on meeting her”

Harry gjorde en lätt nickning som svar och lutade sig fram för att kyssa hennes mjuka, sorgsna kind. Sekunden senare vände han på klacken och vandrade ut ur lägenheten med en massa tankar svävandes omkring i hans huvud. Han visste att det var rätt beslut att berätta för Gemma. För även om hon till en början med var arg och besviken på honom så visste han att hon skulle stötta honom i tusen procent och vara där till slutet. Han bara visste det.

 

Jag kom gåendes genom parken medan solen värmde mot min hud. Den lilla blåst som himlen dragit på sig greppade försiktigt tag i alla parkens trädkronor och fick dem att lätt fladdra med vinden. Ljud av lekande barn och blad som fladdrade mot varandra fyllde min hörsel och fick min kropp att fyllas med njutning.

När jag gått en bit fick jag syn på den vackra pojken vars enkla utseende fick mitt ansikte att spricka upp i ett lyckligt leende. Han stod lutad mot en stor ek i slutet av parken med händerna i de tajta jeansfickorna. Hans lockar blev fångade på samma sätt som löven och rördes försiktigt i takt till vindens svaga krafter. Hans närhet fick mig att må bra och att längta efter honom, något som fick mina ben att sätta fart och nästintill springa fram till honom.

Jag ropade glatt hans namn, något som fick hans förvirrade ansikte att chockat vridas mot mitt håll. När han såg mig springandes släppte han stödet mot trädet, lät läpparna falla ut i ett leende och tog upp hans armar i luften. Jag tog bort greppet jag hade om hjälmen och lät dess hårda yta falla mot marken i farten. Mina ben tog mig för varje sekund närmare den pojke jag tyckte så mycket om och de läppar jag saknade så mycket, även om det bara var några timmar sedan jag blev berörd av dem sist.

När jag kom tillräckligt närma kastade jag mig ut och lät min kropp tas hand om hans starka armar. Hans muskelösa kropp lyfte upp mig och lät mina ben gränslas runt hans kropp. Hans läppar berörde mina och det enda jag kände var glädje. Glädje av att ha honom i min närhet.

När hans läppar slutligen släppte mina bestämde han sig för att ge mig ett vackert leende samtidigt som hans panna lätt lutades mot min.

“Hello beautiful”

---