2014-01-30 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 34. Gone completely mad
“Harry, can I borrow your phone for a minute?”, ropade jag i ett tappert försök att få min tunna röst att skära igenom de tjocka väggarna som skiljde oss åt.
Harry hade, precis som jag, ett badrum precis tätt intill sitt sovrum som egentligen ansågs som hans egna. För stunden befann han sig i det och förberedde sig för att ta en dusch inför kvällen och dess viktigheter medan jag satt vid toppen av hans säng med handen vilande på hans nattduksbord.
Tankar och illustrationer om att se honom naken fick färgen på mina kinder att hastigt ändras och mitt huvud att generat skakas. Kämpande lät jag mina tänder ta ett krampaktigt tag om min underläpp i ett försök att få bort alla snuskiga fantasier i mitt sinne. Jag hade honom helt för mig själv, när jag än ville, så varför satt jag här och tänkte så som jag gjorde? Jag kunde ju praktiskt taget slita upp dörren och hoppa in i duschen tillsammans med honom ifall jag nu ville det.
Generat skrattade jag åt mig själv och fingrade på mobilen.
“Yeah, sure”, hörde jag Harrys djupa stämma tryckas igenom väggarna som svar på min fråga.
Jag greppade sekunden senare ett stadigt tag om hans mobil samtidigt som ljudet av vatten och draperier började fylla min hörsel. Mina fingrar trummade otåligt på den medan jag drog den mot kroppen, placerade båda händerna på dess baksida och satte mig i skräddarställning. Harrys ljuva stämma började så småningom åka genom mina öron och läggas på mina tankar. Han sjöng fantastiskt. Jag förstod verkligen varför han var med och sjöng i det där bandet.
Min ena tumme gled sedan sekunden senare över skärmen och låste upp telefonen så att dess skärm på ingen tid alls ändrades från kålsvart mörker till starkt upplysande ljus. Det program Harry varit inne på sist kördes fortfarande och fångade nyfiket min uppmärksamhet. Jag lät min blick snabbt glida över skärmen och söka efter det jag letade efter. I övre hörnet fann jag ett namn, vilket fick mig att oförstående rynka ögonbrynen och dra bak mitt huvud i förvirring.
“Gemma? Who the heck is Gemma?”, mumlade jag tyst för mig själv innan jag ännu en gång lät mina ögon läsa texten på resten av skärmen.
Orden jag fann på den skinande apparaten fick känslorna och oron i min kropp att växa till enorma på sekunder. En våg av besvikelse sköljde genom min kropp innan jag motvilligt ruskade mitt huvud. Nej, det kunde inte stämma. Jag måste läst fel.
Min blick vandrade återigen över de små rutorna med meddelande, men hur mycket jag än ville, hur mycket jag än önskade, så ändrades inte den stillastående texten.
Frustrerat ruskade jag ännu en gång mitt huvud samtidigt som jag pressade samman mina läppar. Hade inte vi gjort det klart för oss själva att vi inte skulle berätta för någon? Det var för riskabelt, det visste han klart och tydlig. Men varför var han då så korkad att göra det ändå? Allt kändes som en stor dimma och chocken började hastigt fylla och föra bort min kropp. Det kändes som att min reaktionsförmåga försvann ur min kropp, för plötsligt föll den avslöjande telefonen ut ur mitt grepp och kraschade ner mot sängen under mig.
From: Gemma - 15:59
Message: Harry, you have to start taking this serious. You have to tell her, she deserves to know. - G
To: Gemma - 16:02
Message: Deserves to know what? That I told my sister about our relationship, just because I didn’t know what else to do? Rubbish! But fine, I’m going to talk to her as soon as I find the right opportunity. She won’t be happy about it, though. - H
Frustrerat ruskade jag ännu en gång mitt huvud samtidigt som jag pressade samman mina läppar. Hade inte vi gjort det klart för oss själva att vi inte skulle berätta för någon? Det var för riskabelt, det visste han klart och tydlig. Men varför var han då så korkad att göra det ändå? Allt kändes som en stor dimma och chocken började hastigt fylla och föra bort min kropp. Det kändes som att min reaktionsförmåga försvann ur min kropp, för plötsligt föll den avslöjande telefonen ut ur mitt grepp och kraschade ner mot sängen under mig.
Mina lungor fick svårt att ta in den luft som de begärde och blev istället fyllda med ilska, besvikelse; sorg. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och jag var allt för chockad för att ens reagera. Jag kände hur min mun omedvetet öppnades på mitten samtidigt som jag upprepade blinkningar i mina ögon. Tårarna som ville strömma ner för mina kinder brände irriterat innanför mina ögonlock, men min vilja var stor och jag höll envist tillbaks dem.
Förtvivlat lät jag mina nu darrande händer dras genom mitt hår och dra bort de irriterande hårstrån som skymde min sikt. Jag gjorde ett försök till att ställa mig upp och ta mig bort ur rummet, men mina ben var allt för svaga och orkade inte bära upp min kropp.
Jag föll återigen mot sängen, kämpade för att sätta mig i likadan position som innan samtidigt som mina läppar osäkert smektes av min rosa tunga. Ljudet av rinnande vatten slutade så småningom eka genom väggarna och skräcken intog min kropp allt mer. Försiktigt försökte jag lyfta mina händer och hålla dem som försvar för mitt förrådda ansikte, men så fort jag fick syn på det hastiga, rädda darrandet kunde jag inte få mig själv att göra det. Jag kände mig för svag.
Dörren in till badrummet öppnades efter ett litet tag och lät all värme och ånga därifrån att spridas över sovrummet. Jag tittade blankt ut i tomheten, vägrade att titta på honom, medan jag i ögonvrån kunde se hur han tog på sig underkläder och slängde ifrån den handduk som innan täckt hans höfter. En nyfiken blick sökte sig sedan bort mot min kropp och granskade mig med förvirring.
“Honey, what’s wrong?”
Jag hörde hur hans fötter trycktes mot marken när han för var sekund rörde sig närmare mig. Jag kände mig som förstelnad och utan någon som helst tillgång till att röra mig, och fick därför stå ut med hans oroade blick vandrande över mig. I mitt huvud cirkulerade äcklade tankar om hur han bara kunde kolla på mig och inte ens reagera utan en gnutta skuldkänslor som täckte hans bröst.
Försiktigt räcktes hans hand ut i en oskyldig gest att försöka smeka min kind, men innan våra kroppar hunnit finna kontakt med varandra lyckades jag slå bort den ur min sikt; hindra den från att röra mig.
“What was that for?”, frågade Harry förvirrat med en nästintill irriterad röst.
“Don’t touch me”, viskade jag tyst, inte medveten om min svaga röst förrän orden lämnat mina läppar.
“Wait, what? Why shouldn’t I touch you? You're my girl, I touch you as much as I want to”
Hans kropp närmade sig ännu en gång min, tog ett steg närmare och försökte röra vid mig, men mitt plötsliga protesterande fick honom att chockat dra tillbaks sin rörelse.
“No! Don’t you fucking touch me”, svor jag frustrerat och hoppade bakåt, allt för att komma bort från hans närhet.
“Jamie-”
“Stay away! You better fucking stay away”
En irriterad suck släpptes plötsligt ur Harrys strupe medan hans ögonbryn aggressivt rynkades.
“What the fuck have I done?!”
Hans djupa, raspiga röst fyllde min hörsel och fick min öron att skava av obehag. Jag tog ett stadigt grepp om hans telefon och drog den med mig medan jag reste mig upp från sängen som nu var det enda som skiljde oss åt. En ensam tår började sakta falla ner från min kind och visa min otroliga frustration som fanns i min kropp.
“This, this is what you’ve fucking done wrong!”, skrek jag argt, väl medveten om att någon kunde höra.
Min kropp gav sedan ifrån sig all kraft den hade och slängde ifrån mig mobilen mot väggen. Jag siktade på honom, men han hann ducka i sista sekund och hindra den våldsamma träffen. Ljudet av spräckande glas fyllde mitt sinne samtidigt som jag granskade telefonen när den gick i kras och klumpigt rasade ner från väggen. Harry granskade chockat de krossade bitarna, vars delar nu låg utspritt över hela golvet, innan han riktade sin ursinniga blick mot mig.
“Have you gone completely mad?!”, röt han förbannat.
Argt struntade jag i hans anklagande ord och ruskade mitt huvud i ilska. Tårar forsade lika fort som Niagara fallen ner längs mina kinder och gav blöta avtryck på min nu så rädda och besvikna hud.
“How could you do this to me, how could you do this to us?! You swore that you wouldn’t tell!”
Så fort orden lämnat min mun och tagit sin väg rakt in i Harrys huvud, kunde jag se hur ilskan i hans ansikte försvann och varje centimeter slätades ut. Hans vanliga, mjuka ansikte återbildades igen innan han skuldfyllt tittade på mig. Jaha, så nu kände han vad han gjort fel?
“Jamie I-”
“You promised me, Harry. You promised! Doesn’t this mean anything to you? How could you even think of telling her? This can ruin everything, this can fucking ruin everything!”
Sakta men säkert kände jag hur min kropp föll samman och hur styrkan föll ur mig. Min kropp föll mot marken samtidigt som jag högljutt snyftade och gömde mig själv i mina små, darrande händer.
“Jamie...”
“No!”, röt jag ilsket med den lilla, lilla styrkan som jag fann inuti mig. “Don’t talk to me, Harry. You’ve done enough. Just... Leave me alone. Please”, stammade jag förtvivlat, inte beredd på den sorg som intagit mig.
Med ett hål så stort, så fullt med besvikelse och förråddhet i mitt bröst, visste jag inte längre vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle gå. Allt var som en stor dimma och jag kunde inget annat göra än att tänka på honom. Han hade lämnat ett mörker i min kropp, ett mörker han inte ens insett att han skapat förrän det var försent.
Postat av: Jag
Jag älskar din blogg du skriver sååå bra!
Trackback
